Mycket gott och mycket ont har sagts om musik som med ganska stor förutsägbarhet växlar från lugn till oväsen, från stillsamhet till crescendon. Personligen har jag oftast hemfallit åt det senare men det finns undantag som bekräftar regeln och ett sådant är japanska Mono. De har tidigare bevisat sig kapabla att både utveckla genren och att överraska. Detta är inte minst uppenbart på deras senaste skiva som helt klart är den mest återhållsamma till dags dato.
Det panorama av kvasiklassiska stråkar som dominerar ljudbilden tenderar visserligen då och då att utvecklas till något mer aggressivt men likt amerikanska Rachels är det här musik som aldrig tar dig någonstans utan utforskar samma majestätiska vy om och om igen. ”Palmless Prayer/Mass Murder Refrain” lämnar dig med sina vackert sammanvävda stycken ensam med dina tankar och det är du själv och ingen annan som avgör var resan tar slut någonstans.
Nygammalt 2015
