Alla människor blir hela tiden äldre. Att åldras är att drabbas av sorg och av lycka, av sjukdomar och av oförklarliga medgångar. Kanske blir man far eller mor eller farmor. Kanske dör någon och någon annan plockar fram en torr lapp och fuktad trasa ”och försöker att hitta på någonting att göra med dem”. Få samtida musiker och kompositörer lyckas utvinna lika mycket konstnärlig skaparkraft ur denna ovedersägliga, och för många svårhanterliga, process som Moritz von Oswald. Från att i Basic Channel och Maurizio under det tidiga 90-talet mer eller mindre uppfunnit och definierat den minimala technon har Oswald rört sig successivt bakåt och framåt, vertikalt och horisontellt, spatialt och temporalt, genom musikhistorien. Efter att på olika vis undersökt 70-tals dub (i Rhythm & Sound), klassiska kompositioner av Maurice Ravel och Modest Mussorgsky (tillsammans med Carl Craig på skivan Recomposed) är det logiskt att jazzen nu har blivit nästa stopp i denna ständigt pågående loop. Moritz von Oswald Trio, som förutom Oswald består av Vladislav Delay och Max Loderbauer, debuterade 2009 med skivan Vertical Ascent och är nu, efter fjolårets liveskiva Live in New York, tillbaka med ett nytt studioalbum. Och med en räcka nya, till musik omvandlade, erfarenheter.
Horizontal Structures är en skiva som inte direkt uppmanar till, men för att fullt ut faktiskt förstås, ändå kräver vår – lyssnarens – fulla koncentration. Det går att diska till Moritz von Oswald Trio, men samtidigt är det ett effektivt sätt att förslösa trions musik. En musik, som i mina ögon/öron, definitivt är värd en mer uppfodrande perception. På Horizontal Structures arbetar Oswald (och hans medmusiker) mer med rytmiska strukturer än med igenkännbara melodier, och den upptäckten kan knappast, om man följt hans skapande under de senaste 20 åren, komma som någon överraskning. Mer frapperande är då kanske den gruppkänsla, det ensemblespel, trion här visar upp. Man får verkligen en känsla av att det är ett tätt sammansvetsat kollektiv som arbetar.
Mycket av Moritz von Oswald Trios arbete handlar om strukturer. De tre skivornas omslag är utifrån ett designperspektiv nära besläktade. Varje skiva består av fyra kompositioner som alla bär samma titel försedd med en numrering – på Vertical Ascent hette spåren ”Patterns 1 / 2 / 3 / 4” – medan de på Horizontal Structures är benämnda ”Structure 1 / 2 / 3 / 4”. Detta, som jag uppfattar det mycket medvetna formtänkande, skapar sammantaget en lätt diffus känsla. Det är, åtminstone på avstånd, svårt att hålla isär kompositionerna från varandra. Också skivorna, som en mer global enhet, har en tendens att liksom bryta in i varandra. Och denna metod att problematisera själva verkbegreppet – skivan/kompositionen – uppfattar jag som en viktig länk i Moritz von Oswald Trios projekt. Musiken sägs i huvudsak vara improviserad. I spelet mellan det extemporerade och de mer tydligt avläsbara, strukturerande, elementen finner man, tänker jag, i hög grad skivans (skivornas) egenart. Musiken är disciplinerad. Ingen handling sker på någon annans bekostnad. Ett repetitivt modus är dominant. Och musikerna har hela tiden att förhålla sig till denna centrala, och genom Oswalds hela karriär så viktiga, figur. Det repetitiva mönstret utgör den starka struktur, som i sin paradoxala förlängning torde möjliggöra känslan av frihet som präglar stora delar av skivan. Jazzen utgör den självklara referenspunkten. Och åldrandet. Att långsamt skaffa sig nya perspektiv och erfarenheter och sedan bara så sakteliga också förstå att dessa – vad man nu än tycker om dem – kommer att bli betydelsefulla för en.
”Structure 1” innebär, i en jämförelse med den förra skivan, den kanske största enskilda landvinningen. Ett 16 minuter långt stycke musik där rytmen är ovanligt långt, djupt, insjunken i den övriga ljudbilden, något som torde skapa goda förutsättningar för den nya frihet man finner i musiken under lyssnandets gång. Musiken kränger sig långsamt framåt. Ibland stannar den nästan av helt. Små strukturer upprättas, för att snart förändras och sedan försvinna in i andra. Efter cirka elva minuter börjar saker och ting gå över styr. Hårda smällar avtecknar sig för att sedan försvinna in i ett mer technobetonat beat. I och med ”Structure 3” introduceras ett dubbigare modus som kanske i första hand skapar en kontrast mot just det första spårets avgjort friare associationer. Samspelet mellan en digital elektronisk teknik och en mer traditionell instrumentering förblir viktig också in i denna, av Oswald tidigare väl undersökta, terräng. Trion är på Horizontal Structures utökad till en kvintett då Marc Muelbauer på bas och Paul St. Hilaire aka Tikiman på gitarr utgör avgörande inslag. Och trion/kvintetten bryr sig uppenbarligen inte om den ofta mycket rigida gräns som historiskt sett upprättats mellan olika musiktekniska gränssnitt. Här går de olika – digitala, analoga och akustiska – praktikerna verkligen in i varandra. Det måste vara bra, tänker jag. Den sista över 20 minuter långa ”strukturen” utvecklas efterhand mot en varm, osedvanligt organisk, form av techno. Igenkännbara och mer abstrakta, svårbestämda, ljud samarbetar i en finkirurgisk exposé. Snitten sitter perfekt.
Horizontal Structures innebär ingen i egentlig mening ”utmanande” lyssning. Det är en skiva som imponerar med små medel och detta utan att den varken vill eller behöver imponera. Skivan finns där. Den är exakt i sina i huvudsak små riktningsförändringar. Jag skulle inte vilja vara utan den. Och jag tänker ofta, medan jag lyssnar, på en sen intervju med John Cage. Han sitter vid ett öppet fönster och talar om hur trafiken på Six Avenue i New York låter. I trafikens ljud är det ingen som talar till mig, säger Cage. Ljudet blir istället till en ständigt pågående aktivitet. En starkare och svagare händelse. ”I love the activity of the sound”, säger den åldrade John Cage och ler. Också Moritz von Oswald Trios musik är en slags pågående, föränderlig, aktivitet. Jag ser att några små gula blommor, på busken vars kala grenar under hela vintern har slagit mot fönstret i mitt arbetsrum, nu har slagit ut.
Nygammalt 2015
