Det här är strålande, tidvis majestätisk, långsam och tung impro-rock. Förutom King Crimson & Co. starka närvaro så sticker också två svenska referenser upp i mitt huvud. Tänk er någon slags fusion av – Jack Brothers & Fire! – m.a.o. inte så pjåkigt, inte illa alls faktiskt! Men Møster! besitter också en otrolig obändlighet och envishet som di svenske kanske ibland saknar. Det här är tydlig och konsekvent musik. Norrmän, Norrmän – ständigt dessa Norrmän.
Efter den pyramidala succédebuten med gruppens första skiva Edvard Lygre Möster från 2013 kommer här uppföljaren Inner Earth. Kjetil Møster – saxofonist, bandledare & kompositör – har här skruvat åt och saktat ner musiken betänkligt. Som sist är det Nikolai Eilertsen på bas och Kenneth Kapstad på trummor, kända bl.a. från Elephan9 & Motorpsycho. Från Motorpsycho kommer också Hans Magnus ”Snah” Ryan på gitarr som är ny sedan sist. Alla är fantastiska musiker som passar musiken väldigt väl. Inner Earth bjuder egentligen inte på några överraskningar. Det flyter hela tiden upp olika tidigare referenser i mitt huvud när jag lyssnar. Men det är igenkännanden som får mig att le och känna mig lycklig.
Musiken startar med en lång svit på 20 minuter där vi sjunker ner i underjorden – "Descending into this crater" – det är hett och tryckande, magman är trögflytande och skoningslös. Mästerlikt! Sedan snurrar "Tearatorn" igång. Puls och rytm. Vi känner igen oss. Nu är vi på jordens yta igen. Avslutande - "Underworld Risk" – klassisk, tungt och kompakt. Møsters ylande saxofon och Ryans dito gitarr lurar mig flera gånger. Vem är vem? Underbart! Møsters saxofonspel är fantastiskt. Allt sammantaget är satans bra "traditionsmusik" helt enkelt. Norrmän, Norrmän - ständigt dessa Norrmän.
ps.
Om ni inte har lyssnat på Coltrane King med The Jack Brothers på sistone. Gör det! Om ni inte äger den. Skaffa den! Ett svenskt mästerverk som MÅSTE finnas i varje hem.
Nygammalt 2015
