En naturlig utveckling av singersongwriter-genren och electronican var folktronican. Den stora frågan är var gick utvecklingen från folktronican?
Det isländska bandet Múms senaste släpp låter bekant trots att jag aldrig hört den, vackra sångmelodier ackompanjerat av elektroniska och akustiska ljudkaskader. Múm har lyckats skapa ett ljudlandskap som det märks att de trivs i, kanske lite för bra. De tycks friktionslöst sväva omkring i en känsla av välbehag. Tyvärr tenderar det att kännas oangeläget och ofokuserat denna gång.
Bitvis är skivan mycket vacker, inledningsspåret ”If I were a Fish” är riktigt fin i sin nerskalade enkelhet. Genomgående är det mycket fina stråkarrangemang och det finns många roliga och originella ljud och arrangemang. Men denna skiva talar inte till mitt hjärta utan tjongar rätt in i den analytiska delen av hjärnan.
Som jag brukar säga, ”stora drömmar föds ur mörker”, det är när något blir så angeläget att det måste sägas oavsett vad som man får lust att lyssna. Jag menar inte att musik måste uttrycka din innersta desperation eller din yttersta kärlek. Men där måste finnas en tydlig vilja att formulera sig eller något.
Problemet med Sing Along to Songs You Don´t Know är att den inte ger uttryck för någon särskild vilja eller kanske är det ett uttryck för allt för många viljor. Lyssna istället på Finally We Are No One (2002). Den är magisk.
Nygammalt 2015
