Italienska flöjtisten Alessandra Rombolá hör inte till de mest omtalade inom friformen. Vad jag förstår rör hon sig lika mycket i den moderna konstmusiken som i improvisationen. I Muta spelar hon tillsammans med den elektriske harpisten Rhodri Davies och slagverksspelaren Ingar Zach. Deras musik kravlar sig fram nära marken, där knastrande, skavande, fräsande, böljande ljud följer av deras rörelser. Det är en täthet kombinerad med en viss fantasyaktig ton, som vi vant oss vid i de sammanhang, där Davies uppträder.
Den som skärper tonen är förstås Zach. Slagverkets rent påtagliga klanger av inte minst metall skär befriande bort elektroniskt dödkött. Ett landskap i halvskymning framkallas. Om man nu vill ha en inre bild; men musikerna ber om det, eftersom ljuden är så pass suggestiva och flödande, att visioner blir oundvikliga. För min del känns det antingen romantiskt halvmörkt eller som ett slags Tarkovskij-upplägg.
Musiken undviker stora gester och sjunker in i sig själv, men när jag väl accepterat förutsättningarna hör jag alltfler småljud som är perfekt avsmakade. Oftast kommer de från Rombolás flöjter. De puttrar, bubblar och skapar framförallt ett slags klanglig kontrapunkt till å ena sidan de gälla cymbalerna och å andra sidan elektronikens mer diffusa ljudbild. Hon ger en puls, där andedräkt och klaffar anas.
Då jag lyssnat klart, konstaterar jag att det varit hon som skilt denna trio, där akustiska och elektroniska instrument möts, från alla andra konstellationer med samma strävan.
Som vanligt vad gäller AlMaslakh är formgivningen kongenial, bättre och mer konsekvent etikett finns knappt vad gäller det grafiska; signerad av Mazen Kerbaj, förstås.
Nygammalt 2015
