Härligt! Istället för att sitta stilla i frijazzbåten överraskar Nacka Forum på sin nya skiva. Det är åtta år sedan sist och även om Nacka Forum legat lågt har bandets medlemmar inte gjort detsamma: med Jonas Kullhammar, Johan Berthling, Goran Kajfes och Kjell Nordeson är ju bandet ett av landets mest namnkunniga. Att man fyller på med Reine Fiske på två låtar gör inte saken sämre. Inte heller det faktum att Joakim Pirinen har gjort omslaget.
Förutom den drivna musikaliteten hos medlemmarna vilar mycket av Nacka Forums karaktär i å ena sidan en stor melodisk kvalitet och å andra sidan ett grymt sväng. Det senare styrt av Nordesons oerhört drivna trummor och Berthlings resoluta bas. Det melodiska finner vi hos Goran Kajfes men kanske framförallt hos Jonas Kullhammar. Visst sticker musiken iväg på fria äventyr, men tryggheten i form och melodiska teman ligger sällan mer än en armlängd från improvisationernas centrum. Fördel eller nackdel? Beror naturligtvis på vad man söker i musiken. För egen del tycker jag att de lyckas – nästan hela tiden.
Det är alltså inte i sväng och melodi Nacka Forum överraskar. Snarare är det i variationen och influenserna (såsom jag tolkar dem i alla fall). Jag hör besök i 60-talets London där sydafrikanska musiker som Chris McGregor, Mongezi Feza och andra förde samman progressiv jazz och den afrikanska kwela-musiken, vidare till Don Cherry-land men också till en hårdkokt psykedelika där Reine Fiske med distad gitarr slår in kilar mellan John McLaughlin och Sonny Sharrock.
Det går inte att ta fel på glädjen i inledande ”Fanfarum For Forum”. Det är rörelse och fest, nyfikenheten går hand i hand med de unisona arrangemangen för Kajfes kornett och Kullhammars saxofon. Efter ett friare parti där Kullhammar byter ut saxofonen mot piccoloflöjt återgår de till den kwela-inspirerade rytmen i Berthlings basgång. Det är kul att höra Kullhammar och Kajfes, de spelar växelvis och samtidigt, triggar varandra, hakar på och i varandras solon. Kullhammar är den yvigare av dem båda, medan Kajfes har en renare och vassare klang. Gruppen tar ett roligt grepp när de avslutar skivan med ”Fanfarum For Electric Forum” där Berthlings/Nordesons rytmik istället möter elektrisk trumpet, minimoog och mellotron. På så sätt byts de unisona blåsarrangemangen ut till ett elektroniskt bubbelbad. Kul! Men inte lika bra.
Gitarristen Reine Fiske lyckas vara med på skivans två bästa låtar: ”Buss 446” och ”Yasuragi”, två låtar som i tempo och framtoning är varandras motsats. Ursinnig kraft i ”Buss 446” och långsam organisk rörelse på ”Yasuragi”. På ett sätt kör ”Buss 446” åt två olika håll samtidigt, trummor och bas driver på i vansinnestempo medan det melodiska består av ganska utdragna unisona toner. Mötet mellan dessa ytterligheter skapar en givande spänning som dessutom får fart av Reine Fiskes hårt distade gitarr. Han hittar ett otrampat område mellan nämnda McLaughlin och Sharrock.
Johan Berthling spelar bättre än någonsin på ”Yasuragi”. Sparsmakat bygger han upp en hel värld som slagverk och Fiskes gitarr slingrar sig kring. Varje ton är en fröjd, så rik och betydelsefull. Det är själfullt, kärleksfullt och vackert! Det är ingen lätt uppgift för Goran Kajfes att komma in efter tre och en halv minuter, men han gör det mycket bra. Lyckat väljer han att fördjupa stämningen snarare än att förflytta den. ”Yasuragi” påminner mig om det Don Cherry så ofta gjorde, att utifrån enkla medel ge musiken liv och själ. Magnifikt!
Av övriga låtar är det inte alla som sätter bestående intryck. Ändå är det bra gung i ”Borkum Riff” och ”Dinner with Inner” med fina solon av Kullhammar respektive Kajfes, medan ”Jimmy” och ”Occasions” är lite småtråkiga. Bernt Rosengrens ”Gluck” tänder stundtals till men det med en snabb frijazz vi hört många många gånger.
Nygammalt 2015
