Det har inte alltid varit enkelt att gilla Neil Young. Fråga David Geffen. Eller egentligen vem som helst som tagit del av kanadensarens 80-tal. På ett sätt förutsägbart (få bra skivor) men samtidigt så nyckfullt. För vem hade väntat sig ljudexperimentet Trans efter den slamriga Re-ac-tor? Och vem kunde tänka sig en rosaklädd Young framföra standardrock a la 50-tal under namnet Neil Young And The Shocking Pinks? Antagligen ganska få. Å andra sidan är det symptomatiskt för hela hans karriär. Neil Young har nämligen alltid gått sina egna vägar och vägrat kompromissa med eller göra avkall på sin artistiska frihet och integritet. Han gör ju trots allt musik för sin egen skull, något som kan förklara lågvattenmärken som Landing On Water och This Notes For You.
På det stora hela har egensinnet och tjurskalligheten trots allt varit av godo. Utan dem ingen Everybody Knows This Is Nowhere eller On The Beach. Knappast någon Sleeps With Angels eller Living With War. Inte heller någon Le Noise.
Le Noise var det ja, Youngs trettiofjärde i ordningen. Titeln betyder ungefär ”buller”. Särskilt bullrigt blir det dock aldrig, även om producenten Daniel Lanois tillfört såväl skumma ljud som loopar, samplingar och ekon till den minimalistiska men råa ljudbilden. En ljudbild som i övrigt endast rymmer Youngs spruckna stämma och en ensam gitarr, ibland akustisk, oftast elektrisk.
Allt som allt rymmer Le Noise åtta låtar, fördelade på knappa fyrtio minuter. Det mesta är bra, till och med riktigt bra. Nygamla ”Hitchhiker” som har klätts i ny skrud, är smärtsamt vacker, liksom de akustiska mästerverken ”Love and War” och ”Peaceful Valley Boulevard”. Här visar Young varför han fortfarande räknas till rockens största. ”Angry World är härligt utflippad och ”Walk With Me” skönt ruffig. ”Sign Of Love” och ”Someone´s Gonna Rescue You” är båda bra låtar, men känns i sammanhanget aningen torftiga. Avslutande ”Rumblin´” blandar och ger, men lyckas ändå binda ihop innehållet.
Le Noise är inte på intet sätt Neil Youngs största stund, men kanske en av hans viktigaste. Efter fjolårets trögflytande Fork In The Road fanns det skäl att tvivla, men som så många gånger förr lyckas Young ta sig samman och leverera ett, om inte klassiskt, så åtminstone minnesvärt album. Det vittnar om kvalitet.
Nygammalt 2015
