Att för en stund lyckas glömma bort tid och rum och åtminstone mentalt bli transporterad till en annan värld är något som jag ofta upplever som en kvalitetsstämpel när det gäller musik. Naturligtvis har olika typer av musik skiftande roller att spela. Men för mig är det något alldeles speciellt att på ett behagligt sätt tappa fotfästet och invaggas i tron att man befinner sig på en betydligt mer naturskön och mystisk plats än vad som egentligen råkar vara fallet.
Precis den här effekten upplever jag när jag tränger djupt in kaliforniske Nick Castros tidlösa, vagt psykedeliska folkmusik. I grund och botten är Castros musik egentligen förhållandevis enkel och anspråkslös men han har samtidigt en omisskännlig känsla för långsamt flytande melodier draperade i sparsmakade men detaljerade arrangemang.
Ganska ofta ges utrymme åt sidsteg utanför den upptrampade stigen ut i mer okänd experimentell terräng, men allt hålls hela tiden ihop på ett oklanderligt sätt. Initialt kan man rent av uppleva att allt är för perfekt, att de orientaliska inslagen, de mer avantgardistiska sekvenserna eller de oväntade, närmast Afrikadoftande trummorna bara tillåts hålla på precis så länge som krävs, men ju mer man lyssnar desto mer inser man att det här är perfektion av den mest tilltalande sorten.
Castro säger själv att han alltid tänker på kärlek, romanser och nostalgi när han skriver musik så det är kanske inte särskilt förvånande att det ljudmässiga resultatet är både slående hypnotiskt och emotionellt.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
