Bakom sovrumsprojektet Nightlands står amerikanen David Hartley och han har verkligen inte glömt mantrat. Första halvan av Forget The Mantra rör sig nämligen i precis samma trakter som Animal Collective och Panda Bear; mässande harmonier, okonventionella rytmer och snyggt utdragna sekvenser, inte sällan med inspiration från såväl den afrikanska kontinenten som den amerikanska musiktraditionen. Men om åtminstone djurkollektivets värld ibland kan bli en smula tjatig och onödigt hyperaktiv så återfinns här en sublimt ekande och varmt inbjudande ljudbild.
Stora delar av skivan vilar i den smått geniala tradition där grundackorden bara maler på ganska monotont medan själva sångmelodierna gör jobbet och skapar kontrasterande harmonier. Klassisk, amerikansk stämsång i stil med The Beach Boys eller Crosby, Stills & Nash möter en mjuk, hemmasnickrad matta av plockande gitarrer och diffust elektroniska klanger. I mitten av skivan ligger den fina men lite väl originaltrogna covern på det andlöst vackra Beach Boys-spåret "’Til I Die" – det känns faktiskt som en onödigt uppenbar ledtråd till var influenserna finns.
Albumets andra halva lämnar mer utrymme åt experimenterande, aldrig hotfullt eller farligt, alltid inom ramen för det vackra. Instrumentala partier, inspelade röster, baklängeseffekter, konkreta ljud flyter på några spår ihop till fantasieggande och detaljrika collage. Det här är musik som rör sig fram och tillbaka mellan tiden och rummet. Den påminner om gryningens lugna uppvaknande. Om morgonens dimmiga minnen av drömmar som sakta tynar bort. Om fötter i gräset, om dåsiga stunder i sensommarens eftermiddagssol. Om slumpmässigt uppfattade fragment från en avlägsen nattradio.
Nygammalt 2015
