Efter två album på Rune Grammofon släpper Nils Økland sin nya skiva på ECM. Inte särskilt konstigt, Rune Grammofon distribuerades tidigare av Manfred Eichers skivbolag, och ECM har en rik tradition av norska musiker. Arve Henriksen gjorde nyligen ett liknande hopp och Nils Økland har medverkat på några av Christian Wallumrød Ensembles ECM-plattor.
Om jag ska jämföra med en annan norsk musiker dyker dragspelaren Frode Haltli upp i huvudet. Båda två rör sig mellan folkmusik och modern konstmusik och kan samtidigt spela stramt och gå in i vidöppna improvisationer. Øklands huvudinstrument är hardangerfiol, på ”Monograph” spelar han även på en vanlig 1700-tals-fiol och viola d´amore. Han har ofta spelat med andra musiker, dragspel, slagverk, bas, men här är han helt allena och jag tycker det blir en ännu större laddning när stråkarna får vara ensamma och möta tystnaden.
Folkmusiken är närvarande nästan hela tiden, men det finns något fullständigt tidlöst över låtarna. Det är musik som kan bottna i en gammal tradition, men som river tag i armhåren, nuet stannar upp, fryser fast. Han har en superb timing, det kan vara oändligt vackert, expressivt, och alltid med ett stort djup och allvar.
Jag skulle kunna säga att det är folkmusik när den är som allra bäst. Iochförsig kan jag älska urgamla inspelningar, när man verkligen slungas tillbaka via stenkakor eller raspiga fältinspelningar, men här är det musik som är förankrad i samtiden, som inte låter det minsta förlegad. Och först och främst är det ännu en skiva med en superb musiker. Han spelar med en sådan känsla att jag vill släppa allt annat, lägga mig raklång på golvet och bara lyssna.
Nygammalt 2015
