Octante är kvartetten Ruth Barberán, trumpet mm, Alfredo Costa Monteiro, dragspel mm, Ferran Fages, oscillator mm och Margarida Garcia, bas. Det borgar för en föreställning av det minimalistiska slaget. Så sker. Duckande kryper musikerna under den akustiska elektronikens låga limboribba. Vi har hört sorten förr. Men inom det lilla och skeva kan man finna nya håligheter att krypa in i och eka med sina instrument. Så sker också.
Kvartetten skapar en knastrande, skrapande ljudform. Men de pressar samman den till det yttersta. Det är inte helt lätt att skilja instrumenten åt. De har blivit som en enda musikmaskin. Det är alltså tätt som skavsår. Costa Monteiros dragspel hörs lätt astmatiskt pustande. Garcias bas pulserar dovt. Fages skapar ekande, rosslande klanger. Och alla slingrar sig tätt kring varandra. Baxar runt ljuden. Jag kom faktiskt att tänka på ett spår på Svein Finnerud-boxens DVD, där musikerna till en knarrande ljudbild långsamt och omsorgsfullt brottas halvnakna med varandra. Över, under, över, under, bensax, hårda famntag. Så låter det då denna musik masar sig framåt. Rituellt. Och så Ruth Barberán. Hennes trumpet pendlar mellan olika klangbilder och rör sig liksom simmande i djupa vatten. Den blir livgivande i en musik som annars skulle vara ett bra stycke bland många andra. Jag vet inte vad det är, kanske den häftiga hettan i uthålligheten i tonbildningen. Intensiteten då hon splittrar upp luftströmmen i en rad småblöta ljud. Eller hennes närgångenhet, då Costa Monteiro låter dragspelet pusta litet mindre andfått. Liksom andas ut. Hon lägger tonen som blött ylle över de andra.
Barberáns trumpet värmer musiken. Hon för den mer åt grundläggande osofistikerade klanger av närmast meditativ karaktär. Låter all grannlåt och uppvisning ramla av. Musikerna står till sist mitt i ljuden barfota. Efter drygt en kvart klämmer Barberán nästan tonerna till döds. Dragspelet brer ömsint ut en bädd. Men Garcia finner några små enkla pulsslag och snart rör sig hela följet åter i ett slags märkligt sångbar ritual. Och musiken övergår till ett somnambult tillstånd. De rör sig mellan dröm och vaka. Tid, rum, riktning upphör verka. Garcia skapar en mäktig brummande vaggsång med stråken. Mitt i musikforsen snurrar och vibrerar ett alldeles vanligt njutbart bassolo. Liksom för sig själv. Snart ekar hennes inåtvända ysterhet hos de andra instrumenten och några långa märkliga musikpassager utspelas. Innan ljudet försvinner.
Så kan ett litet referat låta. Musiken är scenisk, rumslig och mycket händelserik. Så fort man vant sig vid den täta lågvuxna klangen belönas man rikligt. Tonen är litet melodramatisk, där finns gester, ingen återhållsamhet, men däremot knapphet. Och inom det ganska homogena kvartettsoundet profileras några ytterst intressanta och hörvärda musiker, inte minst Ruth Barberán.
Men till sist litet principiellt gnäll. Ingen kan påstå att de här spanska musikerna är särskilt välkända i större kretsar. Varför finns ingen information alls i konvolutet? Och omslagsbilden, där en grupp människor har fått ansiktena bortklippta och ersatta med mörka ovaler. Det har ju redan Kim Hiorthøy gjort i häftet till ”Original Silence, The Second Original Silence”. Är inte det litet väl närgånget. Men heder åt den fantastiska musiken!
Nygammalt 2015
