Massimo Pupillo elektrisk bas, från Zu, Terrie Ex, elektrisk gitarr, från The Ex, och Paal Nilssen-Love, slagverk, från bl a The Thing. Se där tre musiker som kommer ut från muskelsmedjan. Och det är verkligen så det låter. Totalt tryck från början. De öser tät musik över oss. Pauser, vad är det? Nyanser, hur stavas det? Hjärtslagen i musiken är Pupillos tunga snabba steg med basen, som mäter ut tiden med en målmedvetenhet som gränsar till våld. Är han på väg att ge någon spö? Det är uppmanande, uppmuntrande och auktoritärt på samma gång. Häng med! Annars… Och det gör de, för hans kompisar kan sin sak. Det finns ingen tvekan. Och det kanske är synd. De är så inne i sitt, så övertygade, att de inte alltid blir övertygande. Få spelar slagverk som Nilssen-Love. Drivande, tungt, fantasifullt. Den rörelse som Pupillo mäter upp med bestämda kängkliv, den skapar slagverket ett rum kring, ett golv att stå på, ett tak att sträcka sig efter. Utan Nilssen-Love hade det inte gått att andas. Och så släpper han loss sin grymmaste punkfrijazz, den som får The Thing att vibrera. Och en musik fylld av energi uppstår. Terrie Ex river och sliter i väven, vilket ger skimrande gråtoner till musikens dånande svärta.
Den som vill kan headbanga tills man svimmar eller maniskt hoppa och ner och vifta med händerna. För sådan musik skapar de tre. Vad gnäller jag för då? Jo, jag tycker att extasen blir för duktig. Det blir tjockt, tätt, de satsar för mycket på säkra kort. Det fungerar ju fantastiskt bra under en konsert, men sämre på en CD. Första spåret ”Slap” är drygt en halvtimmes total utlevelse, men utan att vare sig tveka eller släppa kontrollen; som t ex Hijokaidan kan göra. Eller The Stooges på sin tid. De letar efter ett slags energi som finns i den mest svärmande frijazzen och den mest svärande punken; problemet är bara att båda dessa använde den livsfarliga chansningen, där invant kunnande redan förbränts. Ett steg till, ett steg till… Rakt in i väggen eller ut i fria rymdens andliga extas. Dit når inte Offonoff.
Och hela tiden svävar frågan under första havtimmen, varför gör de detta? Jag tror att de verkligen måste tänka så, för i nästa, mycket kortare nummer sker förvandlingen. De begagnade paltorna åker av, när Terrie Ex tar hand om musiken i ”Tickle”. Rafsigt, raspigt, skärande och utan Pupillos och Nilssen-Loves styrmotorer kryssar han sig fram i ett ljudlandskap som är helt eget. Det kraschar som nyis hela tiden. Den som önskar förstå detta märkliga gitarrspel rekommenderar jag på Youtube Terrie Ex duo med gamle slagverksanarkisten Han Bennink. Där kan man tala om att snacka med varandra utan att först veta vad man ska säga.
Således är Offonoffs lysande ögonblick första delen av ”Tickle”, sedan kommer Pupillo och Nilssen-Love och förvandlar det till headbanging igen. Inget fel på det. Terrie Ex river och rafsar medan de andra sliter och rusar. Det är stor och underhållande musik av väldig kraft. Som kan få mig att längta efter Roger Smith och John Russell. En orättvis tanke förstås; men denna svärta, kraft och noisorienterade utlevelse är ändå numera ett av den experimentella musikens givna salongsstycken. Slutligen. Precis så oprecist sökande som jag önskade musiken var, så är som vanligt Kim Hiorthöys omslag och gåtfullt lockande häfte. För detta förlåter jag trots allt bolaget deras extrema snålhet på information.
Nygammalt 2015
