Detta är något så ovanligt idag som icke-elektronisk, inte ens elektroniskt färgad, frijazz på trio. Den engelske pianisten Steve Beresford är nestorn, en erfaren effektiv, tung, som spelar samma sorts avantgarde i Cecil Taylors efterföljd som 1970. Allt är finslipat, fulländat. Han skulle kunna vara Marilyn Crispells brorsa. Peter Evans är amerikansk trumpetare, som debuterade på Evan Parkers psi-etikett. Han är något så ovanligt idag som en improviserande blåsare i Clifford Thorntons och Manfred Schoofs efterföljd. Tonen är stor, öppen, vacker, han spelar snabbt och vigt. De givna ramarna spänner till det yttersta och växlar mellan prestolöpningar, growl och beskedligt fulspel, dock utan att tappa virtuosens fokus. Då Beresfords klaver flödar blåser han fram imponerande ljudblock.
Beresford-Evans upprättar sinsemellan stark kontakt. Och de passar ihop i detta sammang där anblåsning, embouchure och anslag är ömt vårdade parametrer. I grunden är detta ett slags klassisk friform/frijazz. Musiken kunde ha spelats under några tidiga festivaler för FMP i Berlin. Men utan något av aggressiviteten och angelägenheten i utspelet. Det känns oväntat att höra hur detta idiom inte bara levt vidare utan också polerats så det blivit ett slags klassisk musik, något i stil med yngre musiker idag som förenas med äldre för att spela bebop tadelfritt.
Men. Varför gillar jag då i stora delar denna musik? Till vissa delar är det faktiskt Beresfords förtjänst. Han spelar som om han uppfunnit detta sätt att spela med en blandning av perkussion och löpningar. Och det har han ju faktiskt gjort. Beresford är total, kompromisslös och ingenstans skymmer virtuositeten hans klangvilja. Mellan Evans och Beresford växer något som liknar musikaliskt far-son-förhållande. Sådant är inte alltid nyttigt. Och hade musiken stannat vid denna duo skulle recensionen slutat i allmän välvilja här. In i det beundrande samspelet skär cellisten Okkyung Lee stora revor. Hennes musik ligger bortom frijazzlinjerna med en fet, skrapig intensitet. Huvudstupa kastar hon sig över sitt instrument, skapar svindlande nerförsbackar för kompisarna, gör plötsliga kast och använder en rik palett av ljudmöjligheter. Beresfords klangligt rika, sökande spel med sitt underbara anslag hyvlar hon av med ett ettrigt spel. Beresford tänds och med grund i all sin erfarenhet kastar han sig ut i leken. Peter Evans har det svårare, för han kan bara svara på Lees provokationer med virtuost kraftspel. Som om det handlade om att vara duktig! Han måste förstå att ingen ifrågasätter honom, hon bara frågar efter honom, ber honom, så att säga, komma ut ur sitt instrument. Evans visar sin musikaliska om än inte instrumenttekniska begränsning. Beresford demonstrerar ett brittiskt temperamentsfullt utspel.
Det är en trio fylld av spänningar och samklang. Det är roligast när det sliter och drar litet grand. Som ni förstår: håll ögonen öppna efter Okkyung Lee!
Nygammalt 2015
