Olivia Wyatt åkte till Etiopien för två år sedan för att besöka Festival of a Thousand Stars där musik från flertalet av Etiopiens 80 olika etniska grupper skulle framföras. Men festivalen ställdes in av regeringen det året. Vad göra nu? Wyatt – fotograf och filmare – bestämde sig för att stanna i landet och åka runt för att se och uppleva musik och ritualer. Hon träffade 13 olika folkgrupper och resultatet kan man se i en kombinerad film, skiva och fotobok.
Staring into the Sun påminner delvis om filmerna som Sublime Frequencies släppt på Dvd tidigare, men har en högre ambitionsnivå, en lång text med fakta och anteckningar medföljer, och de ungefär 110 polaroidbilderna ger en extra dimension. Wyatt har främst varit verksam som fotograf, vilket märks, kameran stannar ofta till vid människor och ansikten, extramaterial till filmen är videoporträtt utan musik i 21 minuter.
Etiopisk populärmusik har fått ett uppsving i väst alltsedan Francis Falceto drog igång Ethiopiques-projektet, hittills har det blivit 27 skivor, där storheter från den gyllene eran mellan 1969-1975 har presenterats, ethiojazzkändisar som Mulatu Astatke och Mahmoud Ahmed, men även senare inspelningar, med såväl urban musik från Addis Ababa som musik präglat av mängden av olika kulturer och språk som finns i Etiopien.
Folkmusiken är inte lika välkänd utanför antropologiska kretsar. Svenska Caprice gav ut en samling i början av 90-talet, det finns självklart utgåvor av skivbolag som Ocora, Le Chant Du Monde, Inédit och Folkways, de etnografiska inspelningarna jag har lyssnat mest på är de tre LP-skivor som Tangent gav ut 1970 – Music of the Central Highlands, Music of the Desert Nomads, Music of Eritrea - inspelade av Jean Jenkins (som tillsammans med Poul Rovsing Olsen även sammanställde den helt fenomenala Music in the World of Islam-serien för samma skivbolag). De tre Tangentplattorna har senare utkommit på Cd, på Topic, under namnet Music of Wax and Gold.
Jag funderar ett tag över vilka byar Wyatt har valt att besöka. I anteckningarna får man vissa nycklar till vad hon är ute efter, spektakulära saker som en Zar-ceremoni, män som matar hyenor i Harar, och Hamarfolkets bröllopsceremonier. Hamarfolket är det många antropologer som studerat, det har gjorts flera filmer och böcker om dem. Mest är hon nog ute efter ceremonierna, ritualerna, danserna, som lever kvar på landsbygden. Musiken är en del av det, men för att få en helhetsbild är filmen helt klart att föredra framför skivan.
Etiopien är ett stort land med en befolkning på över 80 miljoner. En nation som är indelat i elva regioner (varav två av dem städer, Addis Abeba och Dire Dawa) och jag får känslan av att Wyatt har varit i samtliga, med Somali som möjligt undantag. Hon har liftat, åkt motorcykel, ridit kamel, åkt jeep med beväpnade män – besökt Amhara och afarerna i norra Etiopien, fem etniska grupper i Lower Omo Valley (sydvästra Etiopien), tre byar i Great Rift Valley (södra Etiopien), Harari i östra Etiopien. Flertalet av de 13 etniska grupper som representeras på Staring into the Sun har en ganska liten population, till skillnad från Amhara - som är med i en ganska kort sekvens, en man som spelar ett stränginstrument, barn som sjunger och dansar – den folkgrupp som i huvudsak styrt landet.
Filmen startar med en av de mest minnesvärda scenerna. Vi besöker Boranafolket, människor samlar vatten från en stor brunn, i olika nivåer, som en mänsklig stege, och sjunger samtidigt. En arbetssång. Tankarna går till Lomaxinspelningar av straffarbetare i den amerikanska södern och tvätterskor i Skottland. Det naturliga, att sjunga när man arbetar. Sång och dans är en gemensam nämnare, liksom handklapp och fotstamp, få instrument. Mycket av musiken är a cappella, delvis, tror jag, eftersom en hel del av de etniska grupperna har varit, och delvis är, nomader.
Små instrument dyker upp, som flöjter, i några av de mest fascinerande musikinslagen. Unga kvinnor från Tsemayfolket – från området kring Omo - är ett exempel, de hoppdansar och blåser i flöjter på samma gång. Män och någon enstaka kvinna från Dirashe hoppar också, och tar danssteg, ger sig ut på solodanser, och spelar flöjt samtidigt. Suggestiv musik, det känns som den kan fortsätta i timme efter timme. Kontexten går förlorad, såklart, jag misstänker, anar, vad det handlar om, ibland berättar Wyatt i texten vad hon har filmat, ibland får jag gissa mig till om det är steg in i vuxenvärden, krig- eller jaktsånger. Eller någonting annat.
Hos Mursi, där kvinnornas nederläppar är sönderklippta, obehagligt att titta på, spelar männen upp en dans, där de slåss med käppar om kvinnorna. Längst i filmen – som är en timma lång – stannar kameran hos Hamar. Män och kvinnor målas, smyckas, förbereder sig, inför bröllopsritualer. En get slaktas. Kvinnorna – i samband med giftermål - piskas med träpinnar. Det blöder. Enligt Wyatts text tycker männen att det är sensuellt med ärr. Senare ser man en ung man naken springa ovanpå tjurar som ställts i en rad på några meter. Man måste göra det fyra gånger för att ta sig in i den vuxna tillhörigheten. Jag undrar vad Wyatt kände när hon spelade in när kvinnan piskas, hon beskriver det, i texten, filmen är helt okommenterad, rakt upp och ner. Det hade varit intressant att läsa mer om just detta i den annars utmärkta, detaljerade informationen om etniska grupper, musik, och så vidare. Vad jag förstår har ritualen en betydande roll för det framtida livet, i den sociala gemenskapen.
Hon skriver mer om äventyret att filma en zar-ceremoni, i norra Etiopien. En zarpräst, som hon fick muta med khat, mumlade och tuggade i fem timmar, till ett hypnotiskt trumkomp. Det är en slags andereligion, inte helt populärt i det i huvudsak kristna Etiopien, på vissa håll, som i delar av Sudan, har zar haft en betydande roll för kvinnors frigörelseprocess. Trancemusik. Synd att det – på filmen – endast pågår i några minuter
Klippen från Konso – Great Rift Valley – visar bland annat en man som spelar det fyrasträngade instrumentet krar. En äldre man – i norra Etiopien – spelar masinko, ensträngad luta, en pojke dansar med axlarna, iskista, på typiskt etiopiskt vis. Kameran och mikrofonerna stannar till på en nattklubb i Addis Ababa, elektrifierad, vild musik, med vanligt trumset, en kvinna skakar på huvudet i extremt tempo, en man dansar med nacke och axlar. Den urbana musiken förekommer annars nästan enbart i scener, musikvideos, hämtade från etiopisk tv, som bryter in då och då, märkligt, kan jag tycka, samtidigt är det klippt på ett sätt så att kontrasterna mellan pop och folkmusik vävs ihop utan att det är särskilt störande.
Skivan har liknande musik som på filmen, men andra inspelningar. Fyra spår med Dirashe – bland annat med synkop-panflöjterna – och tre traditionella låtar som moderniserats med elsträngar och trummor av Habesha 2000 Band.
Utan tvekan Sublime Frequencies mest påkostade utgåva hittills. Och Staring into the Sun har framförallt gjort mig ännu mer intresserad av traditionell musik från Etiopien. Olivia Wyatt och Hisham Mayet (Sublime Frequencies) har försökt att samla ihop pengar till liknande projekt i Sudan. Jag vet inte om den resan blivit av, eller är på gång, men Mayet har gjort en ny film: Land of the Songhai: Among the Wodaabe, Wogo & Zarba of Southwestern Niger.
Nygammalt 2015
