Oneohtrix Point Never är verkligen ett artistnamn som ligger rätt i munnen. Det är mjukt, lent och lite mystiskt – man vill liksom uttala det tyst för sig själv om och om igen. Musiken på Returnal är inte helt igenom mjuk och len men den har lite av samma suggestiva lockelse. Svävande gammelsyntar och snitsiga arpeggion för lyssnaren fram och tillbaka mellan skarpt läge och dimma, mellan den mildaste form av noise och något som utan att skämmas närmar sig kosmisk new age.
I ärlighetens namn är det endast inledningsspåret ”Nil Admirari” som handlar om kakafoniskt oväsen. Låten stökar och bråkar i fem minuter, påtagligt mer påträngande än övriga spår. Den smygande men ändå uppenbara övergången till nästa spår kan vara skivans elegantaste ögonblick; en andningsgunga, samma känsla i magen som när man åker hastigt med hissen. Och just detta spår, stillsamt böljande ”Describing Bodies” existerar ju bara för att sorgset få hypnotisera och halvsöva mig med sitt långa, silkeslena ackord. Titellåten, med dess hemsökt förvrängda rösteffekter, påminner starkt om The Knife.
Elektroniska klanger, filmisk känsla, tapetliknande ambiens. Koncepten känns igen, medlen är enkla och verktygen förmodat trubbiga. Det som gör att Oneohtrix Point Never lyfter sig över mängden är nog projektledaren Daniel Lopatins fingertoppskänsla för de små nyanserna. Här finns helt klart ett sentimentalt, tillbakablickande skimmer. En nostalgisk grundton som riskerar att kantra. Men det känns aldrig ihåligt eller klichéartat. Det känns begåvat och smakfullt, med lagom dos motstånd.
Nygammalt 2015
