Med den mycket lämpliga titeln “The Silent Breath of Emptiness” återvänder amerikanska Orchestramaxfieldparrish med sin första platta på över fem år. Upprepade slingor av improviserade, maskerade gitarrdroner gör att musiken får en klart minimalistisk prägel trots en tät struktur. Man skyndar långsamt framåt och de ljudvågor som sköljer över lyssnaren är så pastorala att det är svårt att tänka sig något som fungerar bättre en grådassig morgon.
Tydligen var musiken ursprungligen tänkt att ackompanjera en konstutställning som aldrig blev av och att döma av den nerv som finns närvarande rakt igenom skivans fem utdragna spår kan man inte låta bli att låta fantasin måla egna bilder. Varma melodifragment tittar förbi ett kort tag för att sedan försvinna in i ett muller av mörk gitarrabstraktion. Fjäderlätta moln hotas ständigt av en annalkande storm över öppet hav. Skivan illustrerar på ett förnämligt sätt litenhet i något väldigt mycket större. Skrämmande? Ibland, men allt som oftast är känslan av att släppa taget, det fria fallet, att tidlöst stirra ut i det tomma intet, något befriande och själsligt rengörande. Knappast ett banbrytande album men så imponerande genomfört att det är omöjligt att inte förföras.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
