Det är extra kul med skivbolag som drivs av musiker. Kärleken till musiken styr liksom en vilja att puffa fram likasinnade. Devendra Banhart och Andy Cabics (Vetiver) skivbolag Gnomonsong är ett paradexempel. Greg Weeks (Espers) och Jessica Weeks (Woodwose) nystartade etikett kan säkert också bli att räkna med även om de två första skivorna inte tillhör toppen av den amerikanska indiefolkscenen. Men det är två angenäma bekantskaper och helt klart godkända debutalbum.
Orion Rigel Dommisse kommer från Baltimore men bor numera i Brooklyn. Hon sjunger, spelar elcello, wurlitzer, elpiano, omnichord, vibrafon och synth. En stråktrio på elfiol, cello och harpa hjälper till med färgsättning. Greg Weeks – som producerat skivan - hoppar in på några låtar med gitarr och synthar.
Instrumenteringen är det mest originella med Orion Rigel Dommisse. Inga trummor och slagverk och gitarrer på endast tre låtar. Jesse Sparhawks harpa gör att man emellanåt kommer att tänka på Joanna Newsom, det finns klara paralleller, men Dommisse är långt ifrån lika dramatisk; hon sjunger med en ganska jämn röst och tar inga större vokala hopp. Men låtarna är betydligt mer komplexa än hos exempelvis Marissa Nadler (en annan Espersrelaterad sångerska) och föreningen mellan olika typer av klaviatur och stråkar skapar ett eget sound.
Fyra av låtarna har död i titlarna. Det finns en hel del svärta i texterna. Musiken är inte helt nattsvart dock, glimtar av ljus tar sig in genom mixen av folk noir och sträv kammarpop.
Joshua Blatchley (sång, gitarr, harmonium m.m.) och Kristin Scherer (dulcimer m.m.) är kärnan i Mountain Home, ett band med skiftande sättning från San Diego. Övriga medverkande på skivan: Greg Weeks (som även producerat), Margret Wienk (Fern Knight), Ilya Monosov (banjo, akustisk gitarr, hurdy gurdy) och på sång den tidigare nämnda Marissa Nadler. Hon tackas i CD-häftet, men det nämns inte med en rad att hon sjunger på fyra av de fem låtarna. Nadlers sång präglar musiken, den ljusa samtidigt lätta och melankoliska rösten flyger sakta ovanpå gitarrerna och de andra instrumenten som ofta ligger i bakgrunden.
Första låten, ”The Sparrow”, är starkast av Blatchley/Scherers tre kompositioner. En vacker och sorgsam melodi som omedelbart sätter sig i kroppen, med stråkar och små gångar av droneklanger som kontrast till den ibland alltför dominerande akustiska gitarren. ”Battle We Were” och ”Comes, The Winter” är något för långa och gråa och klamrar sig inte fast på samma sätt.
Skivan avslutas med två välkända traditionals: ”Omie Wise” och ”Nottamun Town”. G.B. Graysons tolkning av den förstnämnda finns med på ”Harry Smith´s Anthology of American Folk Music” och den har även gjors av bland annat Doc Watson, Roscoe Holcomb, Pentangle och Shirley Collins. Elvis Costello spelade den med nyskriven text häromåret i samband med en Harry Smith-konsert. Det är en ballad om en tonårsflicka med samma namn som mördades i början av 1800-talet i Randolph County, North Carolina. Mountain Home tänjer ut den tragiska historien i över sju minuter, med sorgsen kör och mollackord. Jag föredrar den blinda fiolspelaren Graysons version från 1927, men Nadlers röst passar bra till att berätta den här typen av historier från den amerikanska södern.
Fairport Convention, Shirley Collins och Bert Jansch är några som tolkat ”Nottamun Town” på skiva. Bob Dylan stal melodin från den urgamla folksången när han skrev ”Masters of War”. Mountain Homes cover är helt okej, synd bara att de inte gör något mer spännande av hurdy gurdy-introt som ibland skaver senare under låten. Och Joshua Blatchley är inte någon stor sångare direkt. Nåja, nu har jag plockat fram en hög folkskivor och reser via Kalifornien till Appalacherna och vidare tillbaka till det brittiska inbördeskriget och skogarna kring Nottingham. Ingen dum sysselsättning.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
