Med sitt oerhört explosiva spel är norske Paal Nilssen-Love en eftertraktad trumslagare inom frijazzen. Han dyker upp i en mängd grupper och sammanhang (The Thing, Scorch Trio, Atomic, Sten Sandell Trio, FME med Ken Vandermark, Peter Brötzmann Chicago Tentet med flera).
På nyligen utgivna Townorchestrahouse har han samlat ihop en imponerande kvartett. Förutom följeslagaren och basisten Ingebrigt Håker Flaten; Sten Sandell på piano och Evan Parker på tenor- och sopransaxofon. Inspelningen är gjord på Kongsberg Jazzfestival 2002.
Inledande "Town" med sina 32 minuter börjar lite puttrande, men likt en sten som sätts i rullning byggs ljudbilden successivt upp och blir allt tätare. Parker harvar i korta tenortoner. Sandells piano brinner. Håker Flaten pumpar fram basgångarna och Paal Nilssen-Loves trumstockar smattrar på skinn och cymbaler.
Men lika fenomenala som gruppen är på att bygga in energi i musiken är de på att stanna upp, släppa in luft i det massiva ljudlandskapet, göra det poröst. Här träder en annan sida av Paal Nilssen-Loves storhet fram, förmågan att spela ymnigt men samtidigt lågt och kontrollerat; att lyssna och inspireras av de stämningar övriga musiker för tillfället befinner sig i.
Vanligtvis håller sig Evan Parker till sopransaxen, att han här valt tenoren skapar variation. Även på tenor är hans ton relativt rund och balanserad när han vrider och vänder på sina figurer av mestadels korta toner. Då och då går det över i mer bitska och energiska utspel kryddade med en och annan överton.
I den nästan lika långa "Orchestra" byter Evan Parker till sopransax. Och samspelet med Sandell är lysande. Med hjälp av cirkulär andning virvlar de ljusa soprantonerna runt i outtröttliga ringar. Sandell fyller på med flödande ljusa toner som hakar i, följer efter, går om. Överhuvudtaget har Orchestra ett annat temperament än Town. Energihalten är väl egentligen lika stor, men den är mer tillbakahållen, inte lika yvig.
Vid de första lyssningarna är det svårt att ta till sig den avslutande "House" (endast 8.40 minuter lång!). Det känns som att jag inte räcker till efter de två föregående mastodontverken. Syret är slut! Dock infinner sig till slut ett lugn. Karaktären är trots allt något mjukare, även om Parker åter bytt till tenorens mer rivande ton.
(Publicerad 2005)
Nygammalt 2015
