2010 drack vi gravöl till nyheten att Pan Sonic skulle lägga av. Gravitoni blev deras svanesång, ett urstarkt statement från den finska duon som i praktiken haft ensamrätt på begreppet ”Power Electronics” sedan 1994 och debuten Panasonic EP. Fysiskt överväldigande techno. Men 2010 var det slut.
Pan Sonic är fortfarande historia, men nu ekar det från andra sidan. Oksastus är inspelad live i Ukraina 6 juni 2009, hedrande nog utgiven på Kiev-bolaget Kvitnu. Ett YouTube-klipp från konserten visar projiceringar på en stor bildskärm och därunder sitter Mika Vainio och Ilpo Väisänen vid sitt instrumentarium: ny och gammal elektronik med stora och små rattar, samplers, kanske en trummaskin, en vacker grön bjässe, möjligen från kalla krigets dagar, som Ilpo bankar på emellanåt.
Det låter, förstås, fantastiskt. Pan Sonic var alltid en extremt intressant liveakt, med något äventyrligt undantag (en Norbergfestival, om någon minns). Musikmässigt har ekvationen Pierre Schaeffer + Neubauten + Throbbing Gristle + Detroit techno använts inte så sällan för att ringa in Pan Sonic, men delmängderna fångar inte ens konturen av helheten.
Just den här kvällen i Kiev gjorde Pan Sonic ett långt set som mixats ned till åtta låtar. Ofta med brutala beats, men ändå hårdare är de noisiga rundgångsljuden. Den tredje av de åtta tidsnamngivna låtarna, ”4’35””, avslutas i ett tvåminuters välsvarvat feedbackcrescendo, ren mumma för kräsna noisenecks. Lugnare partier förekommer också, minns att Pan Sonic kring den här tiden hade en väldigt bred och välutvecklad musikalisk palett: smutsig trummaskinstechno, på något sätt alltid i botten, sylvassa ljudmattor, varmglödande vågformer. En hi-hat i smygande 16-delstakt, en vråldistad baskagge omedgörlig som en pålkran, ett nyservat svetsaggregat, en ångvält, en jetmotor – behövs andra instrument?
Den musikaliska dynamiken på Oksastus, i betydelsen variation och spännvidd i stunden och över tid, är hisnande. Jag kan ha skrivit det tidigare, men musikerna Vainio och Väisänen är väl så intressanta att fördjupa sig i som kompositörer. Även i ett liveset, med begränsningarna jämfört med att i lugn och ro multitracka i studion, är deras samspel djupt imponerande. Synd bara att det är en arkivinspelning. Annars kan man ju önska att Ilpo och Mika ska komma på andra tankar. Vi är några som fortfarande hoppas.
Nygammalt 2015
