I cd-häftet till ”Person Pitch” har Noah Lennox, som är Panda Bear, listat en lång rad inspiratörer. Listan är rolig att läsa och man frestas att läsa den flera gånger bara för att få känna på kopplingen mellan artisterna han nämner. Några smakprov: Roy Orbison, King Tubby, Caetano Veloso, Black Dice… Jay-Z, Talk Talk, Black Flag, Hall And Oates… Wu Tang Clan, Spacemen 3, Cindy Lauper, Nina Simone… ELO, Kraftwerk, Enya, Neu… Kanske är det symptomatiskt för 2000-talet: eklekticism och blandade influenser som är både möjliga och omöjliga.
Det är nästan som om Panda Bear med den här skivan speedat iväg från sina vänner i Animal Collective. I jämförelse med AC, som ibland krånglar till det för mycket, så känns det här som ett alster som verkligen besjälats med en inre kraft och en självlysande energi. ”Person Pitch” är som en jorden-runt-resa, en drömresa där reseledaren portionerar ut nya mantran för varje dag.
Redan från början sugs man in i en kalejdoskopisk tunnel som man inte vill lämna. Man tumlar runt i den hallucinatoriska tunneln och formar själv nya, spännande mönster av de omkringflygande föremålen. Brian Wilson och hans Beach Boys är en tydlig hållpunkt - och inget som Panda Bear döljer. Deras musik från slutet av 60-talet och början av 70-talet skapade samma magiska känsla i sin kombination av upprepningar och harmonier. Hypnotiskt malande klangmattor i bakgrunden och gudomliga melodier som seglar fritt ovanför. Samma här.
Det låter som om det är inspelat på botten av en torrlagd simbassäng, placerad i ett kyrkorum. En Twin Peaks-liknande overklighetskänsla förstärks med hjälp av subtila baklängeseffekter och andra samplade found-sound-loopar som slirar in och ur ljudbilden. Här finns en spirituell, andlig dimension. Okontrollerat mässande och ekon från religiöst präglade ritualer. Och ändå handlar det mest av allt om livsbejakande, nästan uppsluppen popmusik.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
