2007 var ett mycket starkt år för kvinnliga singer/songwriters rotade i en närmast tidlös folktradition (Marissa Nadler och Meg Baird var personliga favoriter). En bit in på det nya året kompletteras denna duo med ytterligare ett mycket kompetent och traditionstyngt bidrag. Andria Degens må vara gift med David Tibet men jag hoppas innerligt att hennes musik under namnet Pantaleimon får chansen att stå på egna fötter för det är den mycket väl värd.
Likt en drake som lyckats fånga svag sensommarvind svävar Degens ljusa, änglalika röst över försiktigt plockande gitarr, drömsk dulcimer, cello och harpa. Särskilt cellospelet ger den isolationistiska helheten en inramning som av och till andas små doser kammarmusik. Det är ett välkommet tillägg som får den luftiga produktionen att lyfta ytterligare. Särskilt briljant är ”High Star” som i all sin släpighet tycks dränkt i drömsk melankoli och draperad i smått obeskrivbar skönhet. Vibrerande cellospel snirklar sig fram genom den svarta natten ackompanjerad av mörk dulcimer, glockenspiel, piano och förstås Degens röst som verkligen tar centrumpositionen skivan igenom. Inte för att den på något sätt är krävande eller tar plats den inte förtjänar utan för att den med sin självklarhet sammanfattar vad varenda ton på den här skivan handlar om. Isobell Campbell finns här med på gästlistan, som dessutom välkomnar namn som Keith Wood (Hush Arbors) och Baby Dee. Textmässigt och stämningsmässigt målas imponerande bilder av naturens prakt och mångfald.
Det här är dock inte folkmusik som ger sig djupt in trolska skogar utan snarare en högre makt som iakttar det skummande havets oändliga effekt på isolerade sandstränder och majestätiska klippformationer. I Pantaleimons värld bor fridfull skönhet och desperation vägg i vägg.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
