Då Gunnar Harding för några år sedan ställde samman en antologi med beatpoesi, avslutade han samlingen med Patti Smith. Det är fullständigt motiverat. Inte bara för att hon är en lika framstående författare som musiker, om det nu går att skilja åt. Eller just därför, när ordens melodi, klang och obönhörligt halvt drömmande berättelse reser sig som musik, är hon inte bara en självklar arvtagare till Allen Ginsberg & Co. Hon är en höjdpunkt i denna rörelse. Här gifter sig högläsningen, traditionen och nytänkandet med varandra. Gångar grävs under det beståendes strukturer. Smiths musik är förenad som varp och väv med orden. Så har hon också skapat en lång rad minnesvärda sånger. Då vi vänder på det har vi poeten och spoken word-artisten Patti Smith. Hon för poesin till dess ursprungliga stadium. Musikaliskt framförd, ja, i det närmaste dansad. Orden är så sammansmälta med rytm och klang att melodier går i vågor över stroferna. Det är inte alltid så medvetet formade ord hörs i sångtexter. Smiths poesi är berättande och reflekterande, fylld av metaforer och målande bilder. Där finns utrop, frågor, dramatik.
År 1997 publicerade hon ”The Coral Sea”, en sorgebok över fotografen Robert Mapplethorpe, som avled i komplikationerna av aids 1989. ”His mortal suffering was so profound that i wept thorugh much of his illness. After his death I wanted to give him something other than tears, so I wrote the Coral Sea,” skriver Smith i den korta lakoniska albumtexten. The Coral Sea, det var dit Mapplethorpe med sina vänner gjorde sin sista resa, dödsjuk, lidande. Smith reflekterar över hans kropps förfall, plågorna, sorgen, men också över värmen och livslusten hos honom. Naturligtvis är det ett sorgearbete. Och Smith lär inte ha kunnat framföra ”The Coral Sea” utan att falla i gråt. Därför var det egentligen först med hjälp av Kevin Shields – från My Bloody Valentine – som hon kunde träda fram och läsa diktsviten.
De två CD-skivorna är inspelade den 22 juni 2005 respektive den 12 september 2006 i London. De liknar varandra och skiljer sig på samma gång. Shields skapar ett improviserat ljudlandskap av gitarr och elektronik, där Smith kan röra sig. Musiken är som dimmor över en äng. Ur diset reser sig Smiths mäktiga röst. Där uppstår en spänning mellan musik och röst – eftersom vi är så vana att höra Patti Smith i typisk Patti Smith-musik. Nu är det fantastiskt suggestiv men för sångerskan mycket otypisk musik. Detta främmandegörande element tror jag bidragit till att hon dels förmått framföra de smärtsamma dikterna och dels till att ge en ovanlig kontur till hennes ord. Det är fängslande att följa Patti Smiths röst, som smeker, väger, spottar ut, viskar varje ord; hon rör sig över orden och följer med dem ut i små melodifragment, som snart tonar bort. Detta är smärtsamt. Och också ett album som borde få en egen rubrik i både rockens och spoken words-genrens stora historiebok
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
