Paul Rutherford (1940 – 2007) hörde till de verkligt viktiga tidiga skaparna av frijazz och impro. Hans grupp Iskra 1903 är ju ett av landmärkena, men han var också en av dem som förvandlade trombonen till ett originellt soloinstrument. Men tyvärr förmörkades de sista åren av alkoholism och bitterhet. Spelningarna blev allt färre, till slut var han näst intill bortglömd. När han avled var det knappt någon arrangör som bjudit in honom på flera år.
Martin Davidson på Emanem ägnar sig åt att ge ut Rutherfords inspelade musik. Där finner vi bl.a. fyra album med Iskra 1903, lika många soloskivor, däribland den makalösa ”The Gentle Harm of the Bourgeoisie”, som ursprungligen kom 1974, och därtill kan vi höra honom inom ramen för tidig Spontaneous Music Ensemble. Ja, det lönar sig att söka i Emanems katalog.
Denna dubbel-CD innehåller ett album med ganska ovanliga stycken och ett litet vanligare. Den första CD:n har sex spår inspelade under festivalen Actual -81 i London. Vi får höra solisten Rutherford, som emellertid har kompletterat instrumentet med elektronik. Rösten, som alltid var viktig i hans spel, har förstärkts och förändrats. Han arbetar med olika elektronikgrejer för effekter. Ibland låter det litet tidsbundet blipp och blopp; men snart blandar han sitt akustiska instrument med de elektroniska klangerna till en tät ljudmatta. Och så vitt jag förstår är långa partier varken mer eller mindre än tidiga lyckade exempel på hur ett vanligt instrument söker efter klanger som påverkats av elektronikens ljudbild. Det är inte tillräckligt att påpeka hur tidigt detta är, det är också ur alla aspekter – och bortsett från litet tidsmärkt elektronik - helt självständig musik som lyfter sig över klangernas nyhetsvärde och rent allmän teknikberusning. Rutherford hade funnit nya gränsmarker att utforska med sin trombon och sitt euphonium.
Det andra setet på första CD:n är märkligt på ett annat vis. Här har han slagit sig samman med en annan av tidens trombonatleter, George Lewis, valthornisten Martin Mayes och tubaisten Melvyn Poore. Tillsammans blåser de väldeliga. Det är uppenbarligen fritt improviserat i alla delar. Av och till sliter någon åt sig soloutrymme. Och det är inte tråkigt. Dessemellan spelar de kollektivt och skapar då för stunden täta, skavande arrangemang. Klangen är fet och krängande. Stundtals är musiken varken mer eller mindre en formidabel blowing session.
Denna första CD lägger utan tvivel mycket till vår kunskap om Paul Rutherford.
Den andra CD:n har Martin Davidson vigt åt den Rutherford vi är vana vid. Först tre makalösa solostycken. Trombonens rena klang färgas oavbrutet av en virtuos lätthet och hans ofta närvarande röst. Det svänger fint och varje klang är väl avvägd. Detsamma kan sägas om skivans tre sista nummer, där han har sällskap av basisten Paul Rogers och slagverksspelaren Nigel Morris. Det är den Rutherford som spelade en så stor roll inom den europeiska friformen. En bekräftelse på en gigantisk musiker och innovatör. Men det är den första CD:n som gör denna utgåva så unik.
Nygammalt 2015
