Under 1960-talet finns en spännande växelverkan mellan å ena sidan Pauline Oliveros och å andra sidan San Francisco Tape Music Center (både den fysiska platsen och människorna som befann sig där). En form av dualism där behoven av varandra mynnar ut i nya idéer och ny kraft att ta sig vidare. Den ene hade kanske klarat sig utan den andre, och tvärtom, men det hade gått betydligt trögare och troligen hade Oliveros inte utvecklats så formidabelt som hon gjorde. Inte heller hade centret blivit en lika kreativ miljö som det blev om inte Oliveros funnits där. Såväl centret som Oliveros är viktiga byggstenar i utvecklingen av den elektroniska musiken.
Att med mycket begränsade medel skapa elektronisk musik blev ett kännetecken och en drivkraft för personerna inblandade i San Francisco Tape Music Center, startat 1961 av Ramon Sender och Morton Subotnick med hjälp av bland andra Pauline Oliveros. Att centret tacklade av när de förlorade sitt oberoende och gick upp i Mills College 1966 är bara en bekräftelse på detta. Det var inte längre lika kul, även om Oliveros till en början blir dess chef.
Pauline Oliveros börjar att experimentera med elektronisk musik redan 1959. Men huruvida hennes första verk, ”Time Perspectives”, är daterat 1959 (enligt omslagstexten på denna Sub Rosa-skiva) eller 1961 (enligt den nyutkomna boken ”The San Francisco Tape Music Center: 1960s Counterculture and the Avant-garde”) låter jag vara osagt, även om jag lutar åt bokens utsaga. I vilket fall är ”Time Perspectives”, likt övriga tre kompositioner på skivan, utgiven för första gången.
När man lyssnar på ”Time Perspectives” är det omöjligt att släppa tanken på hur den spelades in och med vad. Ljudkällorna är Oliveros röst, två soppslevar utan handtag och en bordskniv. Den tekniska utrustningen bestod av en enkel bandspelare med två hastigheter och möjlighet att manuellt styra bandhastigheten under inspelning och filter gjorda av kartong. Väggarna och badkaret i hennes hem fick hjälpa till med resonans och eko.
Ur detta kommer en nära 20 minuter lång komposition av ljud och tystnad! Musikaliskt kanske inte en av Oliveros bästa kompositioner, men det är oerhört spännade att höra hur mycket det går att göra med så lite. Uppfinningsrikedomen är enorm. Det var en annan tid, och i elektroniken låg framtiden och möjligheterna. Stämningsmässigt får Oliveros fram detta, tiden går att förskjuta, nya perspektiv är nödvändiga och önskvärda och visst finns det en ganska romantiserande syn på elektronikens och bandkompositionernas möjligheter. Framtiden är något spännande, kittlande, men också lite skrämmande.
”Four Electronic Pieces 1959-1966” ger ytterligare perspektiv till den tidiga Pauline Oliveros. Att hon är en av de stora inom genren framgår tydligt. På ett plan kan de fyra kompositionerna, precis som det står i omslagstexten, vart och ett representera specifika områden inom hennes musikaliska gärning. Nämnda ”Time Perspectives” står för inslagen av tystnad, ”Mnemonics III (1965)” för det meditativa, ”V of IV (1966)” för noise och ”Once Again/Buchla Piece (1966)” för höga halter av energi, men även noise.
Om de enskilda ljuden är separerade på ”Time Perspectives” är de mer sammanvävda och långtgående på ”Mnemonics III”. Ur två oscillatorer drar hon ut högfrekventa ljud och formar dem till andningsliknande sekvenser. Det är både sci-fi och mänskligt. Nytänkandet är stort även här, hon leder i realtid oscillator-inspelningarna genom två bandspelare för att på så sätt skapa ett delay eller eko. Effekten är slående i tider innan delayboxarna var legio.
”V of IV” är gjord på i princip samma sätt som ””Mnemonics III”, men denna gång med lite större resurser vid universitetet i Toronto. Ljudytorna är mer ruggade och i ljuden finns en betydande irritation. Stundtals är det rent enerverande. Noiseinslagen får en än större betydelse i ”Once Again/Buchla Piece”. Kompositionen är den första som Oliveros skapar med Don Buchlas musikbox, en av världens första synthar, vilken utvecklades i samarbete med Morton Subotnick och Ramon Sender och levererades i slutet av 1966. Hade Buchla likt Robert Moog använt ett klaviatur istället för voltreglage som styrmekanismer hade det kanske varit Buchla och inte Moog som hämtat hem Polarpriset för några år sedan.
Med ”Once Again/Buchla Piece” föregriper Oliveros mycket av kommande noisemusik. Flera lager av oborstade signaler från oscillatorer sammanstyrda i en musikalisk väv. Oliveros får till ett skitigt och elakt sound som hon än idag inte behöver skämmas för.
Nygammalt 2015
