För dem som inbillar sig att jazzklassiker som Charlie Parkers ”Koko” och ”Mowhawk”, Thelonious Monks ”Locomotive” eller t.ex. Dizzy Gillespies ”Bebop” är färdigtröskade så är detta en skiva som borde få dem att ändra uppfattning. Den nybildade trion Peeping Tom med fransmännen Pierre-Antoine Badaroux (altsaxofon) och Antonin Gerbal (trummor) samt svensken Joel Grip (bas) har vigt sin debutplatta åt gamla boppärlor. Jag har ingen aning om det är en koncepttrio som tänker ägna sig åt tolkningar, à la Ken Vandermarks olika projekt, eller om det även kommer nyskrivet material i framtiden. Hur som helst spelar det ingen roll för mig. Jag älskar detta och för min del får de gärna vända upp och ned på den gamla gyllene epoken och gärna presentera en ulv i fåraklädsel.
Man känner omedelbart igen melodierna och riffen men trion gör lyckligtvis inte mycket för att slaviskt följa noterna. De spelar snarare som om de var tre envisa ungar som fajtas om partituret. Sven-Åke Johanssons hyttande notstativ som pryder omslaget tycks också instämma i detta. Samspelat är lika mycket ett samförstånd som en högljudd diskussion med tjuvnyp och provokationer. Det är lekfullt med andra ord.
Peeping Tom hackar och stuvar klassikerna till små bångstyriga friboppiga gränsprodukter. Resultatet är en charmerande musikalisk demens som ena minuten nynnar på ett fyrtio- eller femtiotal och i nästa slår om i vild tumult. Det närmaste jag kommer att tänka på är Axel Dörners projekt Die Enttäuschung, som helt utan ironi lyckas förmedla historielösa minnen av jazzens olika röstlägen. I denna mening är Peeping Tom på rätt spår, jazzen är inget museum. Vi har originalen om vi nu av någon anledning skulle känna oss vilsna. Versionen av ”Koko” är ett lysande exempel på detta, en vildvuxen men till konstarten trogen ompaketering av Parker med både solbrillor och tvångströja. Likaså ”Bebop”, en signaturmelodi förvandlad till en stammande och kvidande passionsmusik. Och så fortsätter det: ”Un Poco Loco”, ”Shaw ’Nuff”, ”Donna Lee” osv. Det är helt enkelt en mycket lyckad och kärleksfull hyllning till en trasslig jazzhistoria. Tänk bara om pubrockens covermentalitet åtminstone hade 10 procent av denna kraft att blåsa liv i musiken, då skulle Bob Dylan inte längre vara en mumie och Ulf Lundell och Bruce Springsteen inte längre vara egyptologer.
Nygammalt 2015
