I veckans recensionshög har jag just lyssnat igenom Nilsson, Sandell, Strids ”Beam Stone” och The Things ”Bag It”. Så plockar jag fram de två cd-skivorna med People Band från 1969-70 och toppar med en repetition av ”People Band 1968”, utgiven för fem år sedan av Emanem. Och ställer förvånad frågan: Är detta samma musikgenre? Och för att fatta, och eftersom The Thing tog upp ämnet genom låtval på skivan, stoppar jag in en konsertvideo med 54 Nude Honeys live på CBGB 2003. Maken till skrälligt anarkomangel med dåligt ljud får man leta efter. Fantastiskt helt enkelt. De är musikaliska barnbarn till People Band, som enligt utsago en gång blev inbjudna till en anarkistkonferens men utkastade av deltagarna. Det säger en del om attityden.
People Band har sina rötter i Continuous Music Ensemble från 1966, och utvecklades enligt en linje där det inte finns någon linje mer än att alla skall kunna vara med. Ingen hierarki ska råda. Naturligtvis kommer den hållningen från situationismen och Fluxus, men sin form har den av dåtidens jazz. På ESP och BYG skulle det finnas en hel del av detta slag. Orepeterat, sökande, öppet.
People Band var samtida med andra politiskt medvetna musikgrupper i England, AMM och SME, som i stället monterar ner musiken. Klangbilderna är helt olika, det var en rik musikperiod. People Band håller inte på ramarna, formerna, men ändå använder de en fragmentarisk musik. De kan välja volymen som parameter och slunga sig från tordönsdån till plötslig lågmäldhet. Men inget är andäktigt. Musikernas kunskaper är, det hörs, jazzen. Men spelat på ett vis som ger skäl för ett omdöme om gruppen, att ”det var ju bara rock ´n´roll”.
Här gäller spela, spela, spela. Jag kommer att tänka på tidiga sammankomster kring Iskra eller GL Units legendariska spelningar på Stockholmsterrassen. En massa musiker som försökte glömma vad de kunde och komma på vad de egentligen ville. Och den processen var viktig. Det var ett slags estetisk politik. Vid ett tillfälle 1974 berättade John Stevens för mig, att han önskade sig spelare som varken var tränade i jazz eller klassiskt, bara ville göra musik. I SME var ju John Stevens en karismatisk musiker och på sitt sätt ledare. Någon sådan saknas i People Band. Det har sina poänger. Lyssna bara när Mel Davis försöker genomföra en soundcheck i den första studioinspelningen 1969. Det uppsluppna kaos som utbryter, när ingen lyder, alla frågar och samtliga börjar spela utan instruktioner är som en lektion i praktisk anarki. Hur man får en grupp att fungera byggd på frivillighet i stället för hierarki. Och faktiskt klingar en europeisk frijazz bitvis ekande av den amerikanska, vilket redan var uppenbart på ”People Band 1968”. Det låter fräscht, friskt, ofullkomligt. Och det som kanske lätt röjigt och bråkigt för 40 år sedan äger ännu sin charm. Inspelningsorterna säger också en del om denna musik. I en studio i London, hemma hos Mel Davis under ett av många oförutsebara jam, en klubbspelning på Paradiso i Amsterdam, en stad som blev mycket viktig för bandet, och slutligen ett par utomhusspelningar i en skog utanför London.
Som sagt, när man lyssnar på dessa grova rötter till dagens friform förstår man hur långt förfiningen nått. Är det ens samma sorts musik? Eller är vi inne i en manierad klassisk fas? Eller är vårt konstmusikaliska arv så starkt, att annan musik strävar efter att själv sätta sig på den klassiska tronen. Det, och det kan jag lova er, det ville inte People Band, och säkert inte 54 Nude Honeys heller. Saker händer inte där man tror, rötter växer inte som man skulle gissa. Slutligen en eloge för en vacker produktion med ett innehållsrikt texthäfte.
Nygammalt 2015
