De brukar stå där, i vinylbackarna, och titta på mig, Pete Seeger-albumen, billiga, men jag köper dem aldrig. Han känns för uppenbar. Präktig. Inte lika spännande som hillbillygalningarna från 20- och 30-talen, eller den enorma mängd countryblues, folk, och gospel som Alan Lomax spelade in. Visst, han är viktig, men varför lyssna på honom? Och vill jag höra på en folkgigant har den brittiska scenen kring Pete Seegers svåger Ewan MacColl känts mer angelägen att dyka ner i. Så har jag tänkt, men det är dags att damma av Pete Seeger nu.
Han lever fortfarande, fyllde 93 år i går, den 3 maj. Den aktuella Folkwaysplattan är ett intressant tidsdokument. I skarven mellan 50-talet och 60-talet gjorde Pete Seeger många spelningar på amerikanska college, hyllades av vänsterfolk, men det var alltid även demonstrationer mot honom. Det här var ju en man som var svartlistad i många år, amerikansk TV ville inte se en skymt av honom, han bannlystes från radiokanaler och konsertlokaler och anklagades för att vara kommunist och landsförrädare.
I den växande folkmusikrörelsen var han dock en centralfigur, som inspirerade många, och som även lärde yngre sångare många sångar. Pappa Seeger, Charles, var musikvetare, styvmamman Ruth Crawford Seeger var tonsättare, tyvärr hamnade hon i kläm bakom sin man, och ägnade sig under många år i stället åt folkmusikhistoria, bland annat tillsammans med Alan Lomax.
Vi befinner oss på ett college i Maine, i nordöstra USA. Året är 1960. Eller, hösten 1959. Cd-skivans infohäfte ger olika besked. I vart fall är det några år innan Bob Dylans genombrott, några år innan de stora manifestationerna i den amerikanska södern. Pete Seeger spelar en lång rad låtar, undervisar i massor av pauser, ibland mitt i låtarna, spelar banjo, och är på gott humör. Han har publiken i sin hand, de sjunger allsång, skrattar, och är med på varenda vink. Och det omfångsrika sångmaterialet är som en kursbok i amerikansk musikhistoria med avstickare till Karibien, Europa, Indonesien och Sydafrika.
Flertalet låtar är politiska, protestsånger, som kritiserar amerikanska politiker, antikrigssånger, och givetvis sjunger han om det spanska inbördeskriget. Kända folksånger som "Penny´s Farm", "Water Is Wide", "Bells Of Rhymney" (en dikt, som Pete Seeger skrev musik till och som Byrds senare skapade fantastisk popmusik av), sjömansvisor, hymner, spirituals; han blandar sånger i medleyn, och framför låtar av Leadbelly, Carter Family och Big Bill Broonzy. Men han gör även Gershwins "Summertime" på ett fint sätt. Allvarligt, ja, men det finns mycket humor också.
Och så, självklart, "Wimoweh", ursprungligen kallad "Mbube", och som senare förvandlades till "The Lion Sleeps Tonight", men som från början är en zulusång, komponerad av Solomon Linda sent 20-tal. Pete Seeger spelade in den redan 1951, med The Weavers. Pete Seeger nästan joddlar fram den. Uttjatad. Via Lejonkungen. Men jag blir glad. En fantastisk låt. Fortfarande.
Pete Seeger är förresten även högst aktuell, på ett annat sätt. Låten, som Anders Behring Breivik avskyr, och som tiotusentals människor sjöng i Oslo förra veckan, "Barn av Regnbuen", är en norsk översättning av barnvisan "My Rainbow Race" som Pete Seeger skrev i slutet av 60-talet.
Nygammalt 2015
