Mellan 1970 och 1995 spelade Pharoah Sanders in musik för en rad mindre oberoende jazzetiketter. Tre album släpptes på det holländska bolaget Timeless – ”Africa”, ”Moon Child” och ”Welcome to Love”. Dopeness Galore, med bas i Amsterdam, har valt ut pärlorna från dessa skivor på samlingen ”Finest”.
Titelspåret från ”Moon Child” (1989) för tankarna tillbaka till klassisk mark, lite som ”The Creator Has a Masterplan”. Rösten svävar ut, William Henderson kompar fint på pianot, medan Eddie Moore trummar följsamt. Även om jag också njuter av samspelet på ”Moon Rays”, är det lite för sterilt och rent. Samma sak med ”Origin”. Alldeles för slickt och väl traditionellt. Under den polerade ytan blottas en uddlöshet. Pharoah Sanders röst hittar inte rätt. Det är som restaurangmusiken som brukar ligga bekvämt i bakvattnet och skvala. Snällt och välspelat, utan ett riktigt hjärta.
På ”Africa” blir det åter medslitande. En mörk souldränkt röst vrålar Africa. Africa. Africa. Plötsligt stoppar musiken i en kortvarig tystnad innan trummorna piskar upp ett stadigt groove. Ståbasens vibrationer och ett smäktande, lite lekfullt piano sluter upp och möter tenorsaxofonen. Det distinkta spelet varvas med stötvisa attacker med ett friare temperament – men hela tiden med harmonin i fokus.
På ”Duo” tas det utforskande och fria ett steg längre. Saxofonen får bubbla och fräsa vilt mot trummorna. När spänningen toppas hör jag plötsligt det själfulla i Pharoah Sanders musik. En röst som ekar av John Coltrane, men också av frihet och sökande. En av de absoluta höjdpunkterna. Avslutande ”The Bird Song” är också ett fint bevis på själfullheten i hans musik. Ett stillsamt solostycke som målar med subtila färger, både på ett traditionellt sätt och genom cirkulär andningsteknik. Trots att ”Finest” är något ojämn, finns det en hel del godbitar från det sena 80-talet att upptäcka. Det visar också att det fanns en intressant tid bortom Impulse Records.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
