Till en början blir jag lite konfunderad över britten Philip Jecks senaste alster ”Sand”. Att hitta rätt ljud att loopa bland de gamla vinylskivorna han inhandlat på diverse loppisar är a och o för att hans koncept ska fungera, men lyckas han verkligen denna gången? På några låtar absolut, men ur ett helhetsperspektiv? Efter upprepade lyssningar tycker jag ändå det, även om inte allt är mästerligt.
Philip Jeck har varit Touch trogen i många år (om än några avsteg gjorts, bland annat med den fina duoskivan med Janek Schaefer på Asphodel). Framförallt har han spelat in solo, men också med konstellationen Spire och nu senast med Gavin Bryars och Alter Ego på skivan ”The Sinking of the Titanic (1969-)”. Med skivspelare, vinylskivor, en casiosynt, en mixer och en inspelningsbar minidisc har han lett in skivspelarkonsten på helt nya spår. Ibland har originalinspelningarna dykt upp som byggbara loopar som gett Jecks skapelser melodier och tematik, men framförallt har de förvridits till något helt annat. Till loopade ljudlandskap som i sina skepnader kan variera kraftigt men som ändå alltid stavas J-e-c-k.
En av de saker som skiljer Jeck från andra som arbetar med samma form av stämningsskapande, filmiska och i tid utdragna musik är den ständigt hörbara loopen. Att looparna de facto skapas av skivor som snurrar på skivtallrik ger hans låtar en cirkulär form i ständig rörelse. Det går naturligtvis att skapa med en dator, men mig veterligen finns det ingen som gör det lika konsekvent som Jeck. Han återupprepar fragment likt bilder ur minnet. Att med hjälp av vinylskivor manipulera såväl det personliga som det kollektiva minnet är ju annars en specialgren för Jeck.
”Sand” är sju låtar inspelade live i Holland och England under 2006 och 2007. Det är inga väldiga förändringar som skett sedan det förra soloalbumet ”7” kom för några år sedan. Snarare handlar det om förfining och fördjupning. Avslutande ”Fanfares Over” byggs under 11 minuter upp till en fantastisk skapelse med inslag av både långa toner och fasta percussiva rytmer. Stundtals blir det nästan noise med vassa kanter. ”Shining” är betydligt mer tillbakahållen. I bakgrunden upprepar en flöjt en primitiv melodi, i förgrunden snurrande miljöljud. Låter i ord inte så mycket för världen, men Philip Jeck lyckas göra det intressant, han fyller rummet med både stämning och mystik.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
