Tre stycken av den amerikanske tonsättaren Michael Pisaro (född 1961) tolkade av pianisten Philip Thomas. ”Fields have ears 4” genomförs dock av fjorton spelare. Tolkningarna ingår i bolagets hyllning till John Cages "Silence"; och visst går det tala om post-Cage i detta fallet, det är långa effektiva pauser.
Jag antecknar: Avvaktande lugna, klanger, intervall, enstaka toner prövas och får sväva och klinga ut. Avstånden mellan den ljudande musiken är avgörande. Thomas hanterar detta mycket bra. Jag lyssnar med spänning…
Hunnen så långt i recensionen börjar jag vackla. Vad är jag med om?
En avslappnande musik som drar sig diskret undan och lämnar mig ifred. Inget stör, där är bara tillräcklig stimulans för att jag ska domna bort. Ett tag känner jag mig som hypnotiserad: ”Andas lugnt, slappna av, tänk…” Nej, tänk inte alls, tänker jag!
Jag fortsätter fundera på vad jag ska skriva. De tre styckena har olika karaktär. ”Fields have ears 1” innehåller Thomas knappa milda pianospel blandat med bandinspelning som liknar en ljudtapet av diskreta naturljud. Oerhört stämningsfullt, pianospelet flyter in i de realistiska ljuden och smyger ut. ”Fade” låter mig följa hur ett par välskulpterade men minimala klanger går in och ut i långa pauser. Och om jag trodde att de fjorton aktörerna i ”Fields have ears 4” skulle innebära litet mer röj och skavande täthet misstog jag mig grovt. På låg nivå blandas små ljud, Thomas piano dyker upp regelbundet med ödesmättade klanger, återigen så där vackra som ett perfekt anslag kan skapa. Ljuvligt, höll jag på att skriva. Den slide whistle, den trumpet, den melodika och alla andra instrument som anges märks mycket diskret om alls. Less is more, som Mies van der Rohe sade, eller om det var Count Basie.
Så drabbas jag igen av tvivel på vad jag upplever. Medger att jag gillar organisationen, njuter av disciplinen, återhållsamheten, den förfinade blandningen av ljud. Men just den där förfiningen känns ett ögonblick som pessimism. Musik kan inte vara mer än så här, vill inte mer. Gränsen till dekoration och ambient är vag. En fond. Men, tänker jag så på musik? Saknar ett ögonblick det ruffiga i ganska enkel impro. Ångrar mig, nej, det är för lätt. Också ruffigheten är en konvention. Drar fram Ingmar Glanzelius ”Om jazz bland annat” ur bokhyllan och läser vad han skrev om Archie Shepp: ”Då har jag funnit att bland annat Archie Shepps musik passar ovanligt bra som schablon för vad jag tycker är ett bra samhälle. Vilket inte hindrar att jag ofta njuter mer av Bill Evans.”
Är det så? Jo, kanske jag gillar en massa impro och annat löst för att jag föredrar denna antihierariska hållning på samma vis som jag irriteras då den går in för mycket schabloner och självupprepningar. Går det att tillämpa på Pisaros musik? Nja, för om jag inte visste att det var skrivet kunde faktiskt en del vara resultatet av dagens low dynamic-reduktionistiska impro, för här är spelare så väl slipade i samspel att de kan lyssna, pausera, komponera och göra stora former medan de agerar.
Jag blir inte klok på skillnaden, sjunker åter in i Pisaros hypnotiska minimala upprepningar för att i nästa stund finna dem tråkiga. Jag vill ha mer slump, en musik som inte är alldeles genomskinlig utan ger mig motstånd. Och tänker nostalgiskt på den dag då jag lyssnade på hela LaMonte Youngs ”The Well Tuned Piano” eller såg en enda film av Warhol i sex timmar!
Snacka om motstånd.
Åter till recensionen då. Philip Thomas förvaltar med virtuos briljans det knappa tonspråket som är Michael Pisaros särmärke.
Men…
Nygammalt 2015
