Philippe Petit_Fire-Walking to Wonderland

[Objektivt] Har ni också varit med om att man någon gång råkat säga att något låter för subjektivt? Det är en idiotisk sak att säga, men det är precis så man vill karaktärisera intrycket. Allt är trots allt ett slags monolog. Det är skickligheten som skapar en dialog. För den som, likt jag, dessutom är intresserad hur ”det subjektiva” paradoxalt nog har förmågan att dölja sig framför det som uttrycks så är Petits Fire-Walking to Wonderland en rekommendation. Skivan utgör del 2 i Petits Extraordinary Tales of a Lemon Girl, som till största delen består av en förinspelad, halvabstrakt elektronisk backdrop ackompanjerad av elgitarr som trakteras med fria händer och öppet sinne. Bitvis inte helt ointressant, men på det hela taget är ett majestätiskt undervisningsexempel på hur det kan gå när viljan att göra en skiva kommer före det att man några som helst idéer.