New York-bon Phill Niblocks intresse för musiken visade sig först i form av fotografier av ledande jazzartister. Tiden var sextiotal och framför Niblocks kamera fanns kända jazznamn som Duke Ellington och Sun Ra, men även avantgardeartister som John Cage och Yoko Ono. Snart lade dock Niblock kameran på hyllan och började komponera egen musik istället. Touch Strings är det fjärde albumet på brittiska Touch. Det är ett maffigt dubbelalbum med cirka 130 minuters musik, uppdelad på tre olika sviter: Stosspeng I–VI, Poure och One Large Rose I–V.
Tillvägagångssättet är samma för de tre sviterna, och känns samtidigt igen från tidigare Niblock-alster. Han spelar in akustiska toner i sin dator, bearbetar dem i Protools för att rensa bort oönskade biljud och rummet. Därefter lägger han lager på lager av mikrotoner i sina kompositioner. Allt handlar om reduktion och långsamma, mycket långsamma förändringar. Niblocks musik har av andra liknats med havet. Men det måste ha varit en ovanligt lugn dag med bleke.
Niblocks musik är nästintill statisk. Vilket gör att den är både lugnande och frustrerande på samma gång. Jag såg uruppförandet av Stosspeng I–VI på Donaufestivalen i Krems, Österrike, för tre år sen. De korniga filmerna från sextiotalet som Niblock hade grävt fram och loopat, liksom gitarristerna Susan Stenger och Robert Poss, erbjöd en visuell hållpunkt. Utan dem – på cd – finns det inte mycket att orientera sig efter.
För den som söker meditativ avkoppling och som inte behöver någon progression är det här den perfekta musiken. Jag känner dock att intresset svalnar efter en stund. Kanske hade det blivit bättre av ett kortare format?
Nygammalt 2015
