Norska Poing ställer själva frågan, om revolutionen och musiken: ”Den röda revolutionen har fått ett nytt ansikte i vår tid, är det framsteg eller sentimentalitet? Hur kan vi omsluta gamla idiom med samtida lust och energi, eller föreslå ett inbjudande alternativ till den postmoderna kapitalismen och liberalismen?” Hela albumet är både svar, tvekan och frågeställning. Hur hanterar vi i dag denna musik, som här representeras av mycket Hanns Eisler och Kurt Weil och texter av Bertolt Brecht?
Naturligtvis finner jag en jämförelse. Efter murens fall, hur skulle människorna förhålla sig till detta arv? Ett gäng musiker i Berlin ställde sig just den frågan, då de spelade in i lokaler, belägna i ett bostadskvarter på Oderberger Strasse 21. Hela sessionen tillägnades Hanns Eisler. Också här blev det mycket texter av Brecht. Det intressanta var att detta album, Ode an die Langeweile (No Mans Land, utgiven 1998), gjordes av musiker som så att säga befann sig mitt i både den historiska förändringen och ett Berlin, där ännu det radikala alternativ brände som eld. Nicholas Bussmann, Hanno Leichtmann, Margareth Kammerer och de andra framförde Eislers musik med en intensitet och ömhet som om de var i ett ockuperat kulturhus eller en gårdsfest på den tiden i Prenzlauer Berg.
Kammerers underbara kristalliska röst försökte spegla texterna, ta deras upproriska budskap på det poetiska allvar som menats. Låta utopin bli trovärdig även om den just förlorat all realism. Det var starkt och svårt, men de försökte göra just det som Poing nu efterfrågar, ”omsluta gamla idiom med samtida lust och energi”.
Först lyssnar jag på ”Solidaritätslied” med Poing och Ratkje. Knastrigt, skuttigt i en blandning av gammal marschmusik och litet etnoswing. Ratkje sjunger tyska med norsk brytning och en röst som en knuten näve, men hela klangen försluter musiken i tidens konserveringsburk. Bussmann, Kammerer & Co framför "Solidaritätslied" i baktakt. Musiken flyr till Jamaica och eggar som på en efterfest efter en demo. De gör dröm av kampsången. Och våra tyska vänner har väl aldrig riktigt haft samma distans till denna politiska verklighet, som kanske norska Poing?
Att bjuda in Ratkje som sångerska har varit ett lyckokast. Att höra henne som Sjörövar-Jenny är en stor upplevelse. Hennes utåtriktade musikalitet passar denna speciella gestik som blandar jazz, populärmusik, marsch, bruksmusik och demonstrationernas ropare. Hon omsluter varje ord och liksom skulpterar det, innan hon låter det flyga iväg som en projektil. Kammerer däremot lyssnar mer på melodi-text i ett glittrande skört flöde. Hon är intensiv och innerlig. Ratkje intensiv och tvetydig. Hon demonstrerar gesten och tar ett steg tillbaka.
Det finns äldre musik, som känns svår att ta i idag. Det blir tydligt på denna angelägna norska skiva, som ställer frågan som en jättespegel framför oss: hur umgås vi med det förflutna, dess drömmar, tid och liv? Ja, en del musik är så het att texten kläs av. Jag kände mig rätt nyfiken på hur Poing skulle handskas med DDRs nationalsång. Det gjorde de alltså inte. Svek modet? Eller tyckte de verkligen att den ganska vackra sången av Eisler räckte som melodi? Poing närmade sig gesten, men valde att ibland bara göra en enkel krumbukt – så blir det ju då både DDRs och Sovjetunionens nationalsånger dyker upp för att strax träda åter.
På Ode and die Langeweile hoppade de helt enkelt över den gamla nationalsången, enklast så, men i stället lyssnade de efter andra förhoppningar i låtarna än kampen, då de samtidigt hyllade ”die Langeweile/långtråkighten”, som tar oss genom många sorger. Och en annan väg än kampen tecknas upp. Ett slags alternativ, som också bodde i de här sångerna.
Poing satsade mer på det virtuosa, charmerande, intagande, ett sätt att vira in frågor. Åsså svänger det ruskigt bra! Och jag bara säger det en gång till: Maja S K Ratkje visar sig också regera i denna musiks rike!
Nygammalt 2015
