Att Guillermo Scott Herren låter som Gil Scott-Heron kan förstås vara en ren slump, eller så är det historiens fräckaste sampling. Som Prefuse 73 gör Herren i vart fall musik av andras musik. Han tar ljudfragment och klipper och sömmar ihop med egna ljudkällor till låtar med minst sagt splittrade identiteter. Oavsett om han kallar sig Prefuse 73 eller något av hans andra alias (Savath and Savalas, Delarosa and Asora, Piano Overlord) är musiken ett mischmasch från olika hörn av skivbutiken, om än mest hemma i triangeln hiphop, soul och electronica.
Fjolårets ”Surrounded by Silence” var en uppvisning i klipp-och-klistra med några av hiphopens stora röster som gästartister. Här är de vokala insatserna färre, vilket lämnat mer plats för experimentella arrangemang.
Om tidigare Prefuse-skivor varit rätt rastlösa utflykter med samplingar inkastade i ljudmixen som vore det ändå bara pärlor för svin, är ”Security Screenings” faktiskt ett fokuserat album, kanske rentav en smula moget. De flesta låtarna är instrumentala upphackningar i beats, ofta med enkla melodier som hängts på lugna, förvånansvärt atmosfärrika ljudtapeter. Men det hinner aldrig stelna i tråkig mainstreamelectronica innan Herren bryter upp och kastar allt i sjön. Som för att gardera sig – mot sig själv? – varvas låtarna med halvminutlånga ljudmontage. Roligast är ”Illiterate Interlude” där en taxichaffis, med högmodernistiskt kammarmusikspräckel i bakgrunden, dissar förra Prefuse-plattan och undrar vad för slags bolag han egentligen ligger på.
De lugna låtarna är inte ointressanta, för Guillermo Scott Herren är utan tvivel en vrålbegåvad sampleartist och låtarrangör. Men bäst blir det när han höjer pulsen och smutsar ner. ”Creating Cyclical Headaches”, där han samarbetat med Four Tet, börjar med en trillande melodilinje i partners stil. Det avbryts snart med en brunstig saxofon innan det lunkande beatet sätter in och sedan sprakar en överdistad modemsignal igång som håller ångan uppe ända tills en diskret samplad gitarrflageolet av Buffalo Springfield (från "For What It's Worth") knyter ihop. Det är elegant, närmast ekvilibristiskt, inte bara i sättet att nåla fast referenser utan också i hanteringen av själva ljuden.
Men kan man, och får man, göra vad som helst med andras musik bara för att man pröjsat för samplingen? Inför en låt blir jag sittande, förstummad. Som en regelrätt plunderphonisk våldtäkt har Prefuse gett sig på helgonet Robert Wyatt. Det är nånting från ”Shleep”. Jag hör inte vad men allt finns där: rytmen och kompet har hackats i småbitar, kokats under omrörning och som grädde i breaket hälls en smutt av Wyatts röst. Låten, med den talande titeln ”No Origin”, varvas ned med hjälp av ett hårdkokt mandolinriff och svalnar i en nedtonad, förinspelad hare krishna-groove.
Musik utan ursprung. Men vem försvarar musikens rätt till sina egna ljud? Idag gör inte bara mobiltelefoner hackepölsa av originalitet. Allt roterar. Ur originalitet uppstår nya identiteter, vad man än tycker om det. Att försöka bevara är förstås bara dumt, det finns ingen väg tillbaka.
Som många andra lånar Prefuse 73 friskt och fräckt, men han lämnar också tillbaka. Då känns det faktiskt helt okej.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
