Trots att allting börjar med ett ångestdrypande avgrundsvråll är Bermuda Drain långt ifrån vad jag väntat mig. Vanligtvis levererar Dominick Fernow stenhård och kompromisslös noisemusik under namnet Prurient. På Bermuda Drain däremot, plockar han in både syntar och trummaskiner samtidigt som han lyfter bort mycket av de värsta oljudselementen. Musiken är både melodiös och livsbejakande. Jämfört med den bild jag själv har av Fernow, sittandes ensam på ett mörkt golv i en gammal biograf i Göteborg. Framför sig en manglad publik. Ovanför sig ett sönderbränt, rykande PA. Den typen av brutala och ”brinnande” noiseattacker lyser med sin frånvaro på den här skivan.
I Jämförelse med helvetesfärderna på Pleasure Ground eller Black Vase är Bermuda Drain rena rama söndagspromenaden. Lättillgängligt är nog att ta i, men publiken tas inte längre som gisslan i hans självattackssuniversum och musiken känns ibland rent romantisk. Fernows tid i bandet Cold Cave har säkerligen påverkat skapandet, men här handlar det inte om synthpop utan snarare om en blandning av ”nya-kosmiska-vågen”-musik, industri och hardcore.
Fernows varvar skriksång med dystra monologer som läggs över syntmattor och stenhårda trummaskiner. I de mest intensiva passagerna låter det som det amerikanska noiserockband som An Albatross, i andra stunder som detroittechno. Watch Silently är den mest infernaliska låten. Ljudbilden slås i stycken av söndertrasade trumljud, öronbedövande ljudattacker och skrikande ångest. Det låter som om någon kör en borrmaskin i ett marmorgolv och för en kort stund känner man igen de gamla takterna.
Det vilar en VHS-estetik över Bermuda Drain och det är svårt att undvika kopplingarna till Vangelis och Blade Runner-musiken. Filmmusikens dramaturgi återkommer stänmdigt och Sugar Kane Chapel är som ett ledmotiv till en plastig slasherfilm, fylld av sexuellt våld och blodröda scener. Även om bilderna är köttiga så känns dramatiken både finstilt och rapp.
Noisescenen brukar inte betraktas som speciellt förändringsbenägen och det gör Bermuda Drain till en modig ansträngning. I en intervju i tidskriften Wire berättar Fernow att han ser det som sitt ansvar att konfrontera publiken och utmana den, snarare än att alienera den samma. Och i det mötet lyfter Fernow spännande frågeställningar om ideologi och vad noise egentligen är. Är Bermuda Drain noise eller är det något annat? Det är förstås svårt att svara på – däremot kan man konstatera att det är gränsöverskridande. Och det är bra så. Det hade visserligen inte gjort något om han bränt sönder ett och annat kretskort på vägen, men skivan är onekligen ett spännande försök att koppla ihop noise med syntmusik.
Nygammalt 2015
