När andra har bråttom att skicka ut sina inspelningar i världen, där de blir liggande i någon obestämd hög, är Sven-Åke Johansson ytterst omsorgsfull. Han söker bland redan kanske för länge sedan inspelat, lyssnar, smakar av och överväger.
Här spelar Rüdiger Carl dragspel och klarinett, Johansson också han dragspel, men med backspegel, och slagverk; dessutom talsjunger han olika egna dikter och improviserade ord.
Att få detta dubbelalbum i handen är en konstnärlig upplevelse av rang. Omslaget visar i svartvitt en enformig by vid en motorväg. Jag öppnar det och ser herrarnas allvarliga ryggtavlor. Jag slår upp hela konvolutet och möts av en subtil grön ton, som liksom växt ur de svartvita fotona.
Sven-Åke Johansson samlar på egenartade, vackra men vardagliga ting; här avbildas under varje cd i den gröna tonen underlägg för ölglas från två små bryggerier, ett slags reseminne kan tänkas; en påminnelse om ett par smakupplevelser i det förflutna, och jag lovar att Sven-Åke också skulle kunna ge var och en av dem en berättelse. Men då lämnar han det personliga för det privata. Där sjunker aldrig hans konst ner.
Medan jag synar konvolutet ljuder musiken. Carl höjer klarinetten och väver in ett par slingor igenkännbar musik för att sedan glida upp i totalt kontrollerade linjer högt uppe och med konturer som icke sviktar i precision en enda sekund. Hans ton är helt hans. Under tiden hackar dragspelet och drar ut sig i långa pustar.
Jag läser i det lilla häftet tryckt på ett varmt vitt litet tjockare papper. Utsökt valt med högsta medvetenhet i varenda satt stavelse in till den minsta sans cerif.
Att bjuda in Berlin-författaren Thomas Kapielski att skriva texten är förstås en konstnärlig triumf, även om jag vet att få lyssnare utanför Tyskland kan läsa detta språk. I alla fall är det svårt att tänka sig hans egenartade hypnotiskt litet omständliga uttryckssätt på något annat sätt än just tyskans idiom. Sirligt med avantgardekänsla i en textur som upplevs som mycket traderad, ungefär som musiken. Men, om jag ändå vågar mig på ett försök, vad säger ni om denna öppning till en skivtext:
”Redan före födan hungrar allt människovardande efter musik. Liquor amnii, fostervatten vaggar de slumrande ofödda och de hör fjärran undervattensljud. Redan före språket har varje själ omfattat musiken. Den som föds till världen hör ljud och oväsen och toner och klanger som musik, och mödrarnas, människornas mummel surrar länge som betydelselösa och språklösa sånger. Sömn och vaka skiljs knappt åt. Tills en dag talet flyttar in i de stilla nätterna, heliga nätterna och sakta singlar snön ner. Och fadern låter en sorgsen melodi andas genom en bandoneon. Vi påminns gärna om att vi lever; för att komma ihåg det tar vi fram ett dragspel (eg. ackordeon) och kramar det och har fest därhemma. Inte skall vårt hus vara som en hamn fylld av ättika! Ett dragspel, det omsluter oss och det ger oss en klang tillsammans och ger en samklang och stämmer överens (accordare)…”
Precis så låter musiken. Som ett urspråk, som en atavistisk känsla. Då Sven-Åke Johansson improviserar och talsjunger bygger han på meningar, fragment, termer, ljud, som alla fogas samman i ett hypnagogt flöde, men inte i en tung drömbild eller något slags surreala undermedvetna avslöjanden, snarare ganska uppsluppna upplevelser av alla dessa ord, som ibland hakar i varandra och ibland inte, men alltid till sist ger sin egen version av en berättelse. Där finns alltid en känsla, en erfarenhet.
Precis som i musik. Båda musikerna kan utan omsvep liksom fösa bort alla onödiga grammatiska och formala påhäng. För dem är tradition och överlämnande något där de rör sig som fiskar i vattnet. De kan hitta rörelser, riktningar, klanger, som tränger utöver det tidigare begränsade.
De besitter båda den atavistiska lust till musiken, som Kapielski åberopar. Lyssna på vilken som helst av dessa inspelningar från 1997 respektive 2002. Hör hur den andra CD:n öppnar med ”Langer Ludwig” bestående av en smågnolande tonskarp rytmexakt klarinett, där de minsta ljuden från slagverket fyller ut, fyller i, får konturer att svaja; cymbalers mässing, pukans skinn, det räcker långt, vad allt man kan göra med dem genom att slå gnida, förkorta, veta exakt var stocken träffar och med vilket tryck. Precis så svarar Carls andedräkt; han vet hur övertonen kan flyga högre genom att syfta på en gnuggad cymbal. Han hör hur stråken på pukans kant blandar sig med klarinettens mörka registers vaga vibrato.
Så går det på stycke efter stycke.
Ibland fyller musiken luften som ett slags språk före ljuden.
Där går Sven-Åke Johansson in och lägger ord, liksom fyller upp de verbala tomrum till vilka musiken både är början och interpunktion.
Och troskyldigt.
Ett détournement av det banala, där vanligheten raderas ut.
Här vill ingen visa upp sig. De bara råkade vara där när mikrofonen var på. Och har sent omsider lyssnat och undrat hur i herrans namn denna musik kommit till. Därför skickar de ut den till oss.
Att texten är på tyska av en som behärskar det språket i förhållande till musiken är helt konsekvent. Fler borde tänka på det i denna cd-värld. Engelska är ett universellt språk som många kan inom ramen för sin egen begränsning.
För säkerhets skull har de ändå bett sin engelskspråkige vän J. Cowley att göra ett litet tillägg, som blivit en aforistisk karaktärsstudie av duon: ”A relaxed highly eventful conversation between this pair of old hands from the European free music community. Shared understanding enables them to shun platitudes and leave the obvious unsaid…”
Det uppenbara borde oftare vara osagt.
Denna cd har allt av konstnärlig konsekvens, inte en kompromiss, inte ett avsteg från musikernas hårda kvalitetskrav, inte en onödig stavelse, och till och med det ganska konventionella konvolutets format har i Teresa Itens gestaltning fått ett utryck som sällan ses.
Det var mycket, mycket länge sedan jag sett och hört något liknande, eller hållt ett skivalbum i min hand av denna konstnärliga kvalitet. Mina öron nickar ivrigt medhåll.
Nygammalt 2015
