Ken Vandermark är på många vis en traditionalist. I albumtexten berättar han om sin kärlek till Woody Hermans storband, vilket jag ju anat länge. Om inte förr så när han skrev stycket ”Other Brothers” med blinkning åt ”Four Brothers” till Peter Brötzmanns Chicago Tentet.
Vandermark är en man med starka rötter i myllan. Och det slår mig, att det idag är en tid av levande traditioner; inte bara retro men desto mer fortsättning. Det är ett överlämnande som sköts av många manliga musiker. Jag vet inte varför jag får denna orättvisa genusidé. Men kanske är män i det här fallet litet mer formbundna i bakåtriktad mening.
Redan för femtio år sedan utropade ju jazzkritikern Ludvig Rasmusson lite förskräckt: ”Big Bands Are Back!!” Han visste inte hur rätt han hade, inte minst vad gäller deras modererande verkan. Jag tänker att det kanske är en egen kvalitet att hålla sig fast på detta vis vid strukturer. En sekund blir jag litet nostalgisk över det gamla goda Radiojazzbandet. Om det hade överlevt skulle det ha låtit så här.
The Resonance Ensemble är här inspelad under konsert i oktober 2009 i Gdánsk. Det var litet orepeterat, vilket understryker blandningen av två traditioner, fri jazz och storband. Låtarna av Vandemark tuffar på som gamla lokomotiv designade av Honegger – eller Herman. Modernistiskt. Det ryker av stål och kol, ångan sprutar, hjulen gnistrar.
Musikerna förtjänar alla att nämnas. Vandermark, Mikolaj Trzaska, Dave Rempis, saxar, Waclaw Zimpel, basklarinett, Magnus Broo, trumpet, Per-Åke Holmlander, tuba, Mark Tokar, bas och så Michael Zerang och Tim Daisy på trummor. Namnkunnigt nästan rakt igenom, och jag lovar att de polska musikerna håller måttet. De kan sin gamla jazzhistoria och sprutar gnistor som vilken bopgud som helst. Upplägget är precis som det ska vara. Täta, tunga oemotståndliga ensemblepartier varvas med solon.
Vandermark själv är ju redan världsmästare och det hörs. Broo går från klarhet till klarhet med sitt fantasifulla trumpetspel, där det virtuosa aldrig får bli fyller-i-fest eller tomrumsångest. Holmlanders underfundiga tubaspel trocklar sig både genom egna partier, mindre ensembler och hela orkestern så det gungar i knutarna. Så borde jag också understryka Zerangs underbart lätta klangmedvetna slagverk. Han är liksom Vandermark en av få som kan hålla ett traditionellt tryck så här fritt.
När Ludvig Rasmusson hälsade återkomsten av storbanden, var det med reservation. Han hörde taktfasta steg och befallningar, han påmindes om gamla strukturer, som var tveksamma. Borde jag göra detsamma? Det är en tid av restauration. Visst. Att så envist hålla fast i strukturer och hierarkier som Vandermark gör, det är han långt ifrån ensam om. Det säger något om tiden. Det ska vi vara vaksamma på. En av traditionens sidor är dominansen av män i vissa former av musik; gärna traditionsbärande. (Då är det lätt hävda normer = hierarkier.)
Men också en manstark orkester kan övertyga med sin musik. Det här är en fantastisk, svängig, brötig jazzskiva enligt gammal sed.
Nygammalt 2015
