För nästan exakt fyra år sedan såg jag Richard Chartiers dj-set på Sónar. För såg var precis vad jag gjorde. På scen stod en fullt koncentrerad man böjd över cd- och vinylspelare, men det var inte mycket som hördes. Bara ett svagt brusande, ibland någon överton. Publiken som satt närmast var djupt försjunkna i sig själva, många låg ner. Lite längre bort hördes faktiskt inte ens musiken, öldrickandet och samtalandet lät mer. Han dj:ade då musik från sitt skivbolag L-ne som gjort sig kända för ytterst lågmäld elektronisk musik.
Richard Chartier är kort och gott en herre som är sjukt minimalistisk, även när han lämnar L-ne för australiska Room40. Han verkar älska musik som knappt är hörbar. På A Field For Mixing dröjer det en stund innan det blir märkbart att det faktiskt är ljud på cd-skivan. Därefter växer brus och övertoner sakta, sakta fram. Det är lätt att föreställa sig att Richard Chartier gått längs Cormac McCarthys The Road och gjort sina inspelningar: på platser där det mesta liv lämnat jorden. Där bara vinden brusar försiktigt. Men så småningom hörs ljudet av tjirpande fåglar. Då är det 48 minuter och 30 sekunder långa stycket nästan slut.
Följande stycke, A Desk For Mixing, är snarlikt, om än ”bara” 22 minuter långt. Ska man gillar detta krävs nerver av stål. Eller stark psykofarmaka. För det här är ljud som inte säger särskilt mycket, som knappt gör väsen av sig och som är extremt lätta att glömma bort.
Nygammalt 2015
