Richard Youngs diskografi är gigantisk. Från tiden i början av 90-talet med A-Band till samarbeten med bland annat Simon Wickham-Smith, Matthew Bower och Jandek, progrockbandet Ilk med Andrew Paine och många andra projekt. Han började redan under 80-talet med att ge ut egna kassetter och av Youngs drygt 20 solosläpp är albumen på det amerikanska skivbolaget Jagjaguwar de mest välkända. Här är experimenten inte lika tongivande, den i Glasgow boende engelsmannen (han jobbar som bibliotekarie på dagarna) koncentrerar sig på mer avskalad musik, varje skiva har ett nytt musikaliskt koncept.
Youngs har kallats för en progressiv minimalist. Det är en träffande beskrivning. Han har sagt i intervjuer att han älskar Pink Floyd och Yes, men man tänker mer på egensinniga artrockherrar som Peter Hammill och Robert Wyatt. Samtidigt finns det mycket av minimalism i låtarna, texter och melodier som upprepas, ett fåtal beståndsdelar lyfts fram, inte långt från enkla folksånger, men med ett stort djup.
Det första jag hörde med Richard Youngs var ”Making Paper” (2001). Jag satt helt tyst och lyssnade, totalt absorberad av skivans tre låtar. Enbart sång och piano. ”Warriors” och ”Only Haligonoan” är runt 20 minuter. Den förstnämnda byggs upp kring ett par textrader och ordet warrior, han växlar styrkan i rösten, nästan viskar ibland, möter tystnaden. ”Only Haligonian” är mer minimalistisk med en pianomelodi som fortsätter och fortsätter. Sången ligger långt bak i ljudbilden, som ett avlägset mantra, eller en hymn, från andra sidan dörren. Skivans tredje låt – ”The World is Silence in Your Head” - är knappt tre minuter. Titeln upprepas i samklang med melodistämman. Vackert, enkelt och komplext på samma gång.
Jag var tvungen att höra mer och köpte ”Sapphie” som släpptes 1998 på Oblique, men som Jagjaguwar gav ut på nytt 2000. Pianot är utbytt mot en akustisk gitarr. Tre långa låtar. Det är en av de vackraste skivorna jag har hört. Mycket sorg någonstans i botten. Skivan är tillägnad en väns hund som dog. Musiken är snarlik ”Making Paper”, men gitarren har en varmare klang. Han stressar aldrig, spelar långsamt, låter strängarna tala, tonerna glida iväg. Det är svårt att beskriva Richard Yongs sång. Den bara är, på något sätt, ganska ljus, nära att spricka, men han blir aldrig onödigt dramatisk, orden och bokstäverna liksom svävar iväg in i rummet. Han är – på flera plan – en extremt personlig sångare.
På ”May” (2002) återvände Youngs till den akustiska gitarren, sångerna är av ”normallängd” (mellan fyra-sju minuter) och det är mer av en folkplatta. ”Bloom of All” och ”Trees That Fall” kunde nästan vara något med Richard Thompson. Men på de följande tre soloskivorna på Jagjaguwar ”Airs of The Ear” (2003), ”River Through Howlin Sky (2004)” och ”The Naive Shaman (2005)” händer något. Han tar in fler instrument, fladdrande elgitarrer, syntar, elbas, slagverk, diverse effekter. Det finns ett inbyggt motstånd i musiken, många element kan till en början uppfattas som störande, men lyssna noga så växer det fram fascinerande byggen. Jag är inte helt såld på allt på de här skivorna - men imponeras hela tiden av Youngs egenart.
Höstens skiva ”Autumn Response” är ånyo enbart Youngs och den akustiska gitarren. Det nya konceptet är att många textrader och ord upprepas via double-tracking (som man säger på engelska); man kan inte riktigt säga att han sjunger stämmor med sig själv, men någonting i den stilen. Han har släppt en skiva med enbart a cappella-sång och är intresserad av att experimentera med rösten, möjligen är det ett steg i de tankebanorna. Även gitarrspelet är ”double-tracked” ibland. Musiken är däremot starkt folkpräglad och låtarna hänvisar ofta till naturen (vanligt i Youngs texter). Några spår är ovanligt korta för att vara Richard Youngs, två under två minuter. Den sista, ””Something Like Air” klockar in på sexton och en halv och här jobbar han annorlunda med rösten, sjunger olika textrader mot varandra, och förenar olika sånglägen. Låtens längd är enbart positivt i mina öron, det blir hypnotiskt, man fångas in. ”The seize of time” är en av fraserna som återkommer.
Ett par av låtarna känns för korta. ”Autumn Response” hade nog varit ännu bättre om han utvecklat ett par av dem ytterligare. Gitarrspelet vinner inte särskilt mycket på att dupliceras alla gånger. Å andra sidan dras jag in i text- och musik-väven. Försvinner in i drömmar om ödsliga kustlinjer, mörka kajer och skogsgläntor. Det finns även något djupt existentiellt över Youngs musik som alltid tilltalar. Och ”No Edge” – en av de korta låtarna – återvänder jag till ett par gånger på raken. Mycket bra. Lugnare. En perfekt miniatyr. ”I am the Weather” där gitarrtagningarna tvinnas in i varandra är en annan av skivans bästa låtar, vid närmare eftertanke hade den varit mycket svagare i en naknare form.
Intressant hur han på sina folkpräglade skivor fortfarande låter helt originell. Ännu mer än till exempel Alasdair Roberts, som jag verkligen gillar, men som är fast i traditionen på ett annat sätt. ”One Hundred Stranded Horses” låter som en uråldrig keltisk visa, kanske har han lånat någon välkänd melodi, men den landar otvivelaktigt i Richard Youngs egenbyggda musikkapell. Grundstenarna är omöjliga att rubba. De olika verken samtalar med varandra. Likheterna är många. Men den ständiga nyfikenheten, jakten på nästa steg i skapandet, är själva bränslet.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
