En ny Robert Lippok på Raster-Noton har varit i görning under en längre tid. Av olika anledningar har det dröjt. Nu är den i alla fall här, och jag har svårt att tänka mig att någon blir besviken. Vad som började som ett liveset i september 2010 på en Raster-Noton-tillställning har här återinspelats och getts ut.
Framförallt bottnar musiken i en techno/drum’n’bass från ett svunnet 90-tal, men det intressanta är hur Lippok håvar in influenser, bearbetar dem, omformar dem, gör dem samtida. Det drar åt olika håll, men någon form av röd linje uppträder ändå. Trummaskinen i låten ”Sugarcubes” känns inte miltals ifrån den afrikanska smaken i ”Inphase”. Den senare en möjlig passning till To Rococo Rot-kollegan Stefan Schneiders Afrika-inspirerade utfärder under namnet Mapstation. Lippok drar dock sofistikationen ännu ett varv och får influenserna att ligga i bakgrunden snarare än att träda fram i tydliga dräkter.
Tydligheten ligger istället i ljudens form. Som det mesta utgivet på Raster-Noton finns en stor skärpa i klangerna. Basljud där man nästan ser hur ljudvågorna skjuts iväg i etern och hur sylvassa diskanter placerar sig i en rytmisk ordning. Det är en fysisk musik, till och med skulptural. Som i den dubbiga ”Nycycle” där den loopade rytmen är mycket fast i sina konturer.
Men allt bottnar inte i det utpräglat rytmiska. De korta ”Bouncing form” och ”Ultrared” är mer abstrakta och den långa ”Daylightastronomy” tar en helt egen väg. Från de nästintill uteslutande elektroniska klangerna på övriga låtar – väldigt få fältinspelningar har använts - får Lippok här sällskap av Beatrice Martinis harpa. Långsamt byggs de akustiska klangerna in i den omgärdande elektroniken. Men också rytmiken förändras, de tunga basgångarna på skivan byts ut till en pulserande meditation. Vackert och kontemplativt. Snyggt knyts dessutom säcken ihop när kråkorna från inledande ”Unfold” möter upp med de elektroniska molnen i ”Daylightastronomy”.
Nygammalt 2015
