I konsertsammanhang förvandlar sig den amerikanske kompositören och multiinstrumentalisten Robert Stillman ofta till ett enmansband; händerna hanterar ett piano och fötterna sköter ett enkelt trumset. Enmansband i just den här formen kan ibland ha något av ett löjets skimmer över sig, att mest betrakta som en lustifikation eller kuriositet. Men jag har en känsla av att Robert Stillman har en mycket seriös, närmast forskande hållning i sitt utövande. Likt en musikalisk filosof/essäist verkar han fundera mycket kring kompositionen, framförandet, lyssnaren, tidsperioden samt inte minst samspelet mellan musiker, instrument och inspelningsteknik.
Stillman kallar egna skivbolaget/plattformen för The Archaic Future. Namnet är mer än en ordlek. Musiken på Machine’s Song pekar symptomatiskt nog både bakåt och framåt. Dels finns här drag av den ibland så oskuldsfullt storögda förkrigsmusiken: vaudeville, ragtime, salongsjazz, kanske till och med marschmusik. Den typ av americana som Van Dyke Parks, John Fahey och Jim O’Rourke ibland flirtat med. Men lika viktigt är användandet av konkreta ljud och fältinspelningar; vissa partier liknar ett malande, mekaniskt, minimalistiskt maskineri. För att accentuera detta står det också ”Music and sound by Robert Stillman” på omslaget.
Skivan, för övrigt med pianot i centrum, är klurigt och smart uppbyggd. Den består egentligen av tre låtar (spår 2, 4, 7), direkt följda av tre kollage, det vill säga låtarnas motsvarighet i drömform (spår 3, 5, 8). Om jag har förstått det hela rätt så består kollagen av manipulerade delar från ”låtarnas” ljudkällor. Låtspåren är lyriska, filmiska, idylliska. Drömspåren är mer avantgarde, mer abstrakta och mardrömslika, ibland drone-aktiga. Idén är lysande och fungerar ypperligt. Skivan har ganska kort speltid men man upptäcker verkligen nya saker vid varje lyssning.
Nygammalt 2015
