Jag har skivan på repeat, lyssnar när vi bygger lego, när jag läser sagor, skummar e-post, sorterar smutstvätt, och sliter mitt hår i frustration över ett par räkningar. Den är där. Hela tiden. Musik som pågår. Flux släpptes 1981. Är det Brian Eno? Harold Budd? Likheter finns, men det är en annan klangvärld. Inte riktigt samma gester. Och mannen bakom musiken är inte alls lika känd. Jag har aldrig hört talats om honom tidigare.
Robert Turman har rötter inom industri/noise. Han samarbetade med Boyd Rice (NON) och har på senare tid gjort musik med Aaron Dilloway, som på skivan Blizzard (Hanson, 2009). Flux består av sex spår mellan 5 och 17 minuter, "Flux 1-6", som rör sig mellan minimalism, ambient och new age. Dessutom finns det en vag, drömsk känsla av tropisk hetta, och det känns helt logiskt att musiken - ursprungligen släppt på kassett, i begränsad upplaga - lyfts fram idag av en ny generation drömmare. Edition Megos underetikett Spectrum Spools drivs som bekant av retrofuturisterna Emeralds.
På de tre sista låtarna är piano ensamt instrument. Meloditrådar förlängs och förlängs med små skiftningar. Fridfullt. Ett lugn breder ut sig. "Flux 5" är mer händelserik, lekfullare, kanske är slumpen inkopplad. Det är mycket bra. Jag vill gå in i musiken, kryssa mellan tangenterna, lägga mig nära tonerna. Musiken är ännu rikare på de första spåren där Turman använder kalimba, trummaskin och loopar. Klangerna är rörliga på ett annat sätt, det skvalpar, jag ser framför mig händelser under en brygga. Sol genom glipor, skuggor från vass, det mystiska, onåbara, mörka, det som är bortom blickpunkten, under ytan, är både långt bort och nära. Ibland är allting helt stilla. Tiden försvinner. "Flux 3" lockar på ett annat sätt, melodin kunde vara ett eko i slowmotion från Västindien eller Hawaii.
Fotnot: Kul att Editions Mego/Spectrum Spools/Ideologic Organ vid sidan av all ny musik även gräver i det förgångna. I vår kommer det även ett mystiskt 70-tals-album av Franco Falsini och en dubbel-lp med Akos Rózmann.
Nygammalt 2015
