Det är rösten. Robert Wyatt som pratsjunger, vinglar högt och skevt i registret, den där rockens sorgligaste stämma och popens mildaste, den som kryper nära inpå i monologer och vardagsrumssamtal. Gillar man denna röst – hur kan man inte? – vill man ha mer. Nu, tre år efter ”Cuckooland”, hörs den igen. Den lurvige lurifaxen har talat.
”Comicopera” är förstås en krypterad titel. Very Wyatt, very british. Musiken är varken särskilt komisk eller operaartad. Visserligen består plattan av tre akter (”Lost in Noise”; ”The Here and the Now”; ”Away With the Fairies”) och här finns både stråkar och körpartier, men något sceneri verkar inte ingå. Om man inte räknar de inre bilder som väcks. Fast denna gång är Wyatt betydligt mindre poet än agitator, delvis för att Alfreda Benge, a k a Alfie, hans ofta omsjungna partner och textmedförfattare, skrivit så personliga, urstarka sånger.
I oktobernumret av The Wire, där Wyatt intervjuas på djupet, skriver David Toop om det både sköra och upplyftande i hans smått heliga musik, ”…as if we were hearing the more anxious and isolated sort of person transmit a gift of great genorosity, optimism and fortitude”. Öppningsspåret ”Stay Tuned”, som är skriven av Anja Garbarek, framförs som en närmast arketypisk Wyattlåt, svävande och sentimental, trollbindande och på gränsen till pompös. Och så den välplacerade helomvändningen med låten efteråt, ”Just As You Are”, med bedårande gitarrspel av Paul Weller och en totalt hjärtknipande popduett mellan Wyatt med Monica Vasconcelo. Låten är skriven av Alfie och riktar sig till hennes Robert som hon älskar, trots hans alkoholism och krånglande sidor, för den människa han ändå är: ”It’s that look in your eyes/I know you despise/me/for not beeing stronger/what can I do/what should I do/I’ve always loved you/just as you are”. Det är förstummande vackert.
Det finns ett envist analogt drag över Wyatts sätt att orkestrera sina låtar, som om han verkligen skapat sin egen genre. Besläktad kanske med Scott Walker, hos bägge finns något spöklikt och diffust, ett slags moody jazz. Men Wyatt sätt att använda instrumenten bär hans egen signatur. Själv spelar han trumpet och piano, hans händer vispar över trummorna; andras fingrar tänjer strängar och river. Det är inte alltid tekniskt raffinerat, men sällan är resultatet mindre än bedårande. Brian Enos producentsnille sätter avtryck här och var (han sjunger också riktigt läskigt på låten ”Out of the Blue), Phil Manzanera och Paul Weller bidrar med mer än sina namn, medan saxofonisten Gilad Atzmon lägger en Wyattsk drömsk touch till låtarna.
Om skivans första avdelning går i förlåtelsens tecken – mycket handlar om tålamod och uthärdande – växlar skivans mittparti, eller operans centrala tema om man så vill, över i mer politiska tankegångar, poppigt klädda i dur. ”Be serious” är en agnostikerns eftertanke: ”I really envy Christians/I envy Moslems too/It must be great to be so sure/as a top Hindu or Jew”. De följande låtarna rör sig kring Wyatts syn på en krigisk världsordning. I ”A Beautiful War” är han den entusiastiske bombaren; på ”Out of the Blue” vänds perspektivet och han sjunger från bomboffrets sida.
Med skivans tredje ”sats” (”Away With The Fairies) är det som om Wyatt tröttnat på att uttrycka sig på sitt språk, irriterad över sin kultur. Han sjunger på spanska och italienska, jag vet inte vad texterna handlar om, men musiken tar kullerbyttor åt sidorna, det blir faktiskt lite komiskt ändå. ”Cancion de Julieta” är en Lorca-text som tremolodarrar i sju och en halv minut. På ”Pastafari”, en lika trixig som mossig vibrafonmodernism, tar man sig för pannan.
Nej, allt glimrar inte på ”Comicopera”. Albumet överträffar inte ”Shleep” från 1997, inte heller ”Cuckooland” från 2003. Men varför jämföra sinsemellan? Robert Wyatts är en vår tids verkligt geniala musiker, en enastående känslosam låtskrivare, dessutom begåvad med en fenomenal röst. Skivan har ett pretentiöst drag, visst, att i konceptform tala om krig och kopplingarna mellan människor är riskabelt. Men man kan också lämna idéerna och fokusera på musiken och rösten, på kompositionerna, hans glimrande låtskriveri. Musikern Robert Wyatt blir, på något sätt, yngre ju mer han åldras.
(Publicerad 2007)
Nygammalt 2015
