Bland många av den äldre generationens frijazzmusiker har udden, kraften och fantasin sakta men säkert ebbat ut i tillit till gamla bedrifter. Med all rätt får man väl säga. Det borde vara omöjligt att behålla skärpan i tre eller fyra decennier.
Men det finns undantag – till dessa hör Roscoe Mitchell som startade sin bana i Chicago på 50-talet med bebop, men som inspirerades av Ornette Coleman och andra på 60-talet. Han kom i kontakt med det legendariska Experimental Band och var senare en av grundarna av Art Ensemble of Chicago. Även om jag inte har riktig koll på hans senare solokarriär är den nyligen utkomna dubbel-cd:n “No Side Effects” riktigt bra. Inspelad vid årsskiftet 2005/2006.
Att glöden finns kvar visar Mitchell inte minst på den 13 minuter långa “Parched Plain” som inleder den andra cd:n. I vansinnestempo kränger sig låten fram med hårt tryck. Ur saxofonen rullar tonerna fram. Det snurras och dras i dem i ett konstant flöde in i evigheten. Amen! Bakom Mitchell gnuggar Harrison Bankhead bassträngarna hårt med stråken och Vincent Davis pumpar effektivt på trummor och cymbaler.
Det är på de hårda och snabba låtarna som Bankhead/Davis lyckas utmana Mitchell i tillräckligt stor utsträckning för att det samlade intrycket ska lyftas det där lilla extra. För även om helhetsintrycket är gott finns det några problem. Trummorna ligger långt bak i mixen och ibland blir det mer mullrande än distinkt. Dessutom lyckas Harrison Bankhead inte alltid fånga ögonblicken när tempot dras ner, framförallt när han spelar med stråke. Däremot har Roscoe Mitchell fortfarande förmågan att mycket fint låta tonerna smyga fram runt kröken för att sakta leda in på nya spår.
I vanlig ordning använder Mitchell en mängd olika blåsinstrument och spelar även lite percussion. Det ger avtryck i musiken, med sopransax drar det lätt mot virvlar i högt tempo. Med bassaxofonen behövs inte lika många toner och flöjt och piccolo används framförallt vackert i lugnare låtar. Tenor- och altsax är mer flexibla.
Även om variationen är stor i såväl spel som tempo och struktur hade skivan vuxit ännu mer om den kortats ned till en cd. Sammanlagt 24 låtar i mer än två timmar är i mastigaste laget, i alla fall om man ska spela den i ett svep.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
