Det är väl inte alltid ett förband sätter bestående intryck, men Russell Haswell som uppvärmare – eller vad man ska säga – till Autechre på deras turné våren 2010 var onekligen en minnesvärd upplevelse. Jag tajmade turnén i Göteborg, på jazzklubben Nefertiti, en dämpad lokal med lågt i tak. Det var knôkat, förstås, Autechres enda (första?) spelning i Sverige hade lockat elektronskallar från hela landet. Och vad bjuds som aptitretande förrätt? Jo, en vägg av spastisk noise. Inte precis till allas förtjusning – som om det hade varit meningen.
Russell Haswells 15-20 minuters konserter på fyra orter i Norden – Göteborg, Oslo, Århus, Köpenhamn – har nu samlas på Scandinavian Parts (Immersive Live Salvage Supplement). Ett livealbum som sätter musiken i sitt bokstavliga rum: ljudupptagningen har nämligen inte tappats från mixerbordets välbalanserade kanaler, som är brukligt, utan spelats in från PA-högtalarna på scenen. Faktiskt en helt genial idé för att återge noisemusik, inte polerat utan med rumsklang – eller brist på – och tjoande publik. Att varje spår inleds och avslutas utan musik med flaskklirr och småpratande publik blir som en Cageansk lyssningslektion, allt det som låter när musiken ”tystnat”.
Noise kan vara förskräckligt svårt att beskriva i ord, och Haswells spelsätt gör det inte lättare. Kontaktmikrofoner, effektboxar, elektronik som styrs av ljussensorer – där har ni hans Stradivarius. En set-up sammansatt för improvisation och plötsligheter, för feta, ilande och skitiga ljudmassor att dreja i så det skvimpar i fejset.
Men Haswell larmar väldigt dynamiskt, eller rentut spattigt, en noisens Eddie van Halen med en greppbräda av flytande ström. Smittande är det också, bokstavligen. När en kvinna i Oslopubliken efter hans 20-minuters blitzkriegset ropar ”Now play something fucking hard!”, då är man där. Lite för kort är ofta bäst.
Nygammalt 2015
