Den japanske kompositören Ryoji Ikeda har på senare år varit en av förgrundsfigurerna för minimalistisk ljudkonst. Bland annat valdes hans verk ”Matrix” (som för övrigt är helt baserad på binära tal) ut som en av de få installationer att någonsin spelas i sin helhet i brittiska Millennium Dome. Vad som gjort honom till något av en banbrytare inom den minimalistiska artistsfären är hans innovativa sätt att bearbeta den digitala tekniken, detta genom att ställa den på sin spets och därefter med mikroskopiskt exakta metoder försöka tolka den genom ljud.
Det har nu blivit dags för hans sjunde soloskiva, ”dataplex”, som även är den första i serien ”datamatics”, Ryojis senaste och kanske mest konceptuella projekt. ”datamatics” grundidé handlar om att arbeta genom olika medier som använder elektronisk rådata både som material och tema. Och att arbeta med just elektroniska rådata som ljudkälla är något som både låter och är väldigt abstrakt. Detta är också givetvis en utav tankarna med ”dataplex”, att skapa en abstrakt värld uppbyggd av signaler vi inte kan se och egentligen inte heller höra.
”Jag har ingenting emot att använda någon slags logik. Det är enkelt. Men när man börjar relatera delar antar man först att man har en vag helhet och bestämda delar, vilket är helt kört, eftersom man ska ha en bestämd helhet och kanske inga delar alls, eller bara några få. Delarna är alltid mer viktiga än helheten. ”
Så sa den amerikanske minimalisten Donald Judd i en radiointervju med Bruce Glaser 1964. Och att tillämpa teorier om struktur av olika delar på ”dataplex” blir både intressant och givande då det ger en utvecklad bild av skivan som en helhet (eller en del av en annan helhet). Till en början har ”dataplex” tjugo olika spår som vardera utnyttjar digital teknik olika, just denna struktur fyller dock ingen specifik funktion för lyssnaren.
Om man däremot ser skivan som en helhet indelad i tre olika delar uppenbarar sig ett mönster. Skivans första åtta spår (data.index till data.googolplex) utforskar de digitala signalerna från djupet och upp mot någon slags yta, vid det nionde spåret – data.microhelix – bryts ytan, skivans första del är slut. Skivans andra del utforskar istället för djupet det digitalas mer abstrakta delar, som man först bara fått sett en rad ur en datakod för att sedan fått ta ett steg bakåt och helt plötsligt fått radens sammanhang och betydelse klart för sig. Istället för att fortsätta i ett konkret tema fortsätter dock ”dataplex” tillbaka ner på en abstrakt nivå och det man nyss hade en uppfattning om rinner sakta ur händerna på en och man är tillbaka med en rad kod i taget.
Genom att lägga upp ”dataplex” på detta sätt skapar Ryoji Ikeda en symmetri i sin komposition, man ser den inte från början men den blir ganska uppenbar när man sitter med alla tre delar framför sig. Och även om delarna kan uppfattas som svårlyssnade och emellanåt lite för abstrakta måste man komma ihåg att de alla är utformade med mikroskopisk precision och därmed i sitt avseende helt perfekta. Det handlar bara om att ta ett steg tillbaka och försöka se helheten så kommer uppskattningen av ”dataplexs” perfektion att växa fram automatiskt.
(Publicerad 2005)
Nygammalt 2015
