Mitt under massakern i Gaza sänder israeliska etiketten Heart & Crossbones Rani Zager denna våldsamma samling till mig. Jag har mycket svårt att tänka mig en smärtsammare och mer rasande kommentar till de politiska händelserna. Samtidigt som inte ett ord nämns, utom i titeln. Extreme Noise and Terror är, det lovar jag, närmast ett understatement. För här är det desperat, rasande, ibland nästan så att varken röst eller instrument räcker till. Ingenting liknar tidens knappa minimalism, ännu mindre påminns vi om ljuva klangströmmar. Såvitt jag förstår av den knappa informationen (larma Fonogramombudsmannen!!) är skivan resultatet av ett initiativ från HCB i Tel-Aviv. Kärnan blir på så vis israelerna LietterSchpichDiet och Poochlatz med Tel-Aviv som bas. Lägg till Remesh från Jerusalem och Cadaver Eyes från Jaffa; plus Ryokuchi och Nerveless från Osaka. Efter den gudstjänsten hämtar man sig sent.
LieterSpiechDiet och Poochlatz känner jag till som fritt adrenalinrockande noisegrupper, där HCB:s Rani Zager är medlem. Volymen är hög, elektroniken skriker och de bultar fram en hård puls. Det är alltså inte fråga om ett allmänt ljudflöde. Det gränsar till death metal liksom flera andra av grupperna på skivan. Cadaver Eyes t.ex. mixtrar fram en manisk näst intill outhärdlig dronton, som skärs av cymbaler i ett ljudläge som snart ger akut klaustrofobi. Stämningen blir så tillskruvad att de vrål som snart bryter sig ut känns alldeles naturliga och självklara. Det är kanske inte stor musik eller välformulerat, men Cadaver Eyes lyckas träffa rakt in i den klassiska expressionismens hjärtpunkt. Upplevelsen är starkt ångestframkallande.
Remesh bidrag är ljusare, men inte mindre dissonant. Här ekar en dystopisk science fiction-värld. Nerveless, som av misstag kallas något annat i konvolutet, spelar en hårt drivande auktoritärt dödsmetallrockig noise. Det är trans som gäller. Går nog bra at dansa till i mörkret innanför dina slutna ögonlock. Litet samma stämning sprider inledande Ryokuchi med sin litet förströdda halvetniska musik, där flöjt, bas och trummor kallar till träff. Det är faktiskt en utmärkt öppning på albumet. Det tunga dånande rocksoundet toppas snart av skrålande sång. Ödesmättat som öppningen på en Kurosawa-film.
Japanska MONEYISGOD spelar en släpig, stönande, pumpande skrällig industrirock. Monotonin känns faktiskt befriande, där de ligger infogade mellan Cadaver Eyes och LietterSchpichDiet. Som att vara avsvimmad under en katastrof, ungefär.
Det är ett märkligt och ödestyngt album. Det går inte bortse från tidshändelserna. Och det har de knappast gjort själva heller, för producenterna Rani Zager och David Opp har använt bilder från skyttegravar och närbilder på handgranater till konvolutet! Skivan blir som en svit av stämningar, där hela tiden desperation och svärta dominerar. Det blir faktiskt ett traditionellt och välgjort album, där en genomgående tanke och känsla dominerar.
I tider som nu då en nyromantisk våg sveper in i kulturen och konstens nyttighet och förträfflighet i t.ex. vården framhävs, kommer What Pleasing the Lord looks like-Marriage som en gåva från ovan: musik som inte alls är nyttig, som man i stället mår dåligt av. Angst på er! Visst är det härligt!?
Nygammalt 2015
