Sabine Ercklentz är en trumpetare med ett fast sound som hon löser upp småbitar, vilka hon puttar samman i tirader av oväntade linjer. Hon har tidigare spelat in med Andrea Neumann, Oberflächenspannung, ett album av mästerligt undersökta småklanger. Annars är hon kanske mest känd som en av medlemmarna i Les Femmes Savantes. Andrea Neumann, Innenklavier och mixing desk, kräver väl ingen närmare presentation efter att ha signerat eller medverkat på en rad av den fria improviserade musikens absoluta klassiker, jag nämner bara Lidingö och Barcelona Series.
Nu är detta faktiskt ett album som skiljer sig från de tidigare, både för Neumann och Ercklentz. Inte bara för att de presterat ett av årets fulaste och samtidigt, medges, originellaste omslag och lagt till en DVD på skivan. Filmen är ganska roande. Mina två beundrade hjältinnor landstiger i Kalifornien iklädda samma dräkter de har på omslaget. Tång hänger runt deras halsar. Litet äventyr och science fiction av oskyldigt slag, men ganska försumbart trots allt.
Musiken de erövrar det nya landet med är desto vassare. Ur en visslande tystnad stiger musiken. Småljud kombineras och de två reagerar blixtsnabbt på varandra. Klanger stiger och sjunker. Ljud pareras och växlas. Det som är speciellt med Ercklentz är att hon oftast har en tydlig smak av instrumentet i ljuden. Trumpeten märks som trumpet, hon har inte alltid behov av att maskera ljudkällan. På så vis blir albumet ett makalöst duospel. De verkar leva och verka som i samma pratbubbla.
Men så har ett oväntat element tillkommit. Det finns en dramatik i musiken som om den bar på en berättelse. Och ut kliver de med en låt som gungande sprakande makligt vaggar sina rytmer över några små figurer. Det är en oväntade upplevelse att lyssna till Neumanns Innenklavier som bärare av coola riff. Så stuffar de långsamt framåt och håller i stort sett den bundna formen. Det är förstås mycket minimalistiskt. Luftpuffande techno med dansbeat som med slutna ögon dansar i drömmen.
I den internationella pressen har jag läst sura kommentarer kring detta stycke, eller denna låt, "Ortlaut". Men jag gillar den för att de klarar det så bra. De är precisa, sparsamma och håller musiken på kokpunkten med så små medel som möjligt. Det bär rakt igenom och så har de vett nog att bygga upp den bundna musiken i olika kontrasterande delar. Det är snyggt och tillbakalutat. Och landar i ett slags lycklig dvala.
Sista stycket, "Twin Quartet", är för övrigt ljudspåret till Videobrücke Berlin – Stockholm, där ju publiken tror sig vara med om en liveimprovisation men där egentligen musiken är förinspelad i studio. Det är den visuella idén. Det man hör undandrar sig alla sådana idéer. Det är makalös impro. Där de blandar röster (svenska och tyska) dubbleringar och slutligen också en minimalistiskt slängig jazz där vi kan lyssna på Ercklentz öppna oförskämt vackra trumpetspel. Detta är ett ovanligt lyckligt album. Ja, det är riktigt vackert – med undantag av omslagsfotot.
En skiva som både bekräftar och överraskar med ett par av scenens intressantaste aktörer.
Nygammalt 2015
