Den amerikanska radiostationen WKCR, knuten till Columbia University, har i decennier lyft fram jazz, men även modern konstmusik, latin, blues och folkmusik. I maj 2007 anordnade WKCR en festival tillägnad Sam Rivers, under en hel vecka grävdes det fram så mycket musik det gick att hitta med Rivers, den mångsidiga jazzveteranen intervjuades, liksom musiker han samarbetat med, och som final spelade Sam Rivers, Dave Holland och Barry Altschul tillsammans för första gången på över 25 år. Konserten i sin helhet släpps på en dubbel, 7-8 månader efter att Sam Rivers avlidit, 88 år gammal, i sviterna av en lunginflammation.
När Rivers, Holland och Altschul var mest aktiva som trio, mellan 1972-1978, spelade Rivers även med många andra musiker, och var drivande kraft i loftscenen i New York, via lokalen Studio Rivbea på Manhattan. När jag lyssnar på musiken från 2007 flyter olika decennier ihop, beboprötterna kommer fram då och då, ekon av 60-70-talens amerikanska jazz, ibland tycker jag mig höra en europeisk exakthet i spelet, möjligen en konstruktion i huvudet eftersom Dave Holland - boende i USA sedan han sögs in i Miles Davis band i slutet av 60-talet - spelat in mängder av album för ECM och startade sin bana i England.
Och jag fastnar i jazzhistorien, även när jag lyssnar, känner respekt, det är bra, men ganska trygg musik, inledningsvis, tre musiker som utan problem finner varandra, utan att musiken är särskilt spännande. Intressant när Sam Rivers lägger undan saxofonerna (tenor och sopran), och spelar piano och flöjt. Flöjt spelade han redan på andra Blue Note-plattan, Contours, och dokumentationen av Rivers som pianist började såvitt jag vet i och med skivorna han gjorde på Impulse i början av 70-talet. På part 3, i första sidan/första setet, efter en soloinledning av Holland, sätter han sig vid pianot, och både slänger iväg tangentregn, cirklar runt standardjazz, och landar i smågungande pianotriosväng.
När han varvar tenor- och sopransaxofon med flöjt är det som att följa långa tankebanor, just flöjtspelet, snabba hugskott, känns som en välbehövlig kontrast till resten av skivan, även om det är tenoren som han oftast återkommer till, när ett resonemang ska utvecklas, när något skall berättas. En tänkande musiker, som fortvarande var vital för några år sedan vilket är tydligt på Reunion: Live in New York. För mig har skivan fungerat som en inkörsport, i skrivande stund lyssnar jag på Crystals, Impulseplattan från 1974 där Sam Rivers – här lika mycket kompositör och arrangör som instrumentalist - samlade ihop över ett dussin musiker.
Nygammalt 2015
