Det är klart jag fick problem med det här albumet. Med jazzen som en del av mina hjärtslag har jag ändå aldrig försonats med alla försök att göra genren mer seriös med hjälp av stråkar. Det gäller både Charlie Parker och Billie Holiday! (Förlåt alla, bry er inte om vad jag skrivit, lyssna gärna!)
Men det finns en tendens i dag med ett slags äkthet och uppriktighet, som särskilt odlas i singersongwriterlägret. En lätt naivism, en omedelbarhet i tilltalet och inte minst texterna. Det gäller också Sarah Riedel.
Hon har en ljus, profilskarp röst. Hon simmar självsäkert i jazzens stora hav. Det finns inget hon inte behärskar. Hon töjer noterna, fraserar, drömmer, blundar, gungar på blueskänslan, slickar sentimentaliteten helt ogenerat. Det är ibland så jag rodnar.
Men hon vinner. Ingen undgår den rösten och jag går till slut med på att den verkligen är innerlig. Jag är med i spelet och då är det bara att ge sig hän. Fast jag vet hur pretto det egentligen är att påstå saker som ”this is my way”. Som om det förklarar nåt. Det funkade inte för Frank Sinatra och jag köper det inte nu heller. Men…
Så är det det där med texterna. Med ett uttal som genast berättar att hon inte är engelskspråkig och hennes märkligt icke idiomatiska behandling av Shakespeares idiom, my God! Men ändå. Också här kapitulerar jag till slut. Det finns en härlig naivt beundrande historia av detta jazzens och rockens språk i svensk – och annan icke-engelsktalande – musik. Hur fantastiska lät inte Alice Babs, Vlasta Pruchova och Nannie Porres, när de halvt gissande stavade sig igenom den litet obekanta språkmaterian av det skälet att de till varje pris ville penetrera musiken som hängde samman med det.
Då ger jag mig. Och när Riedel väver samman sin röst med stråkarna – där jag också skulle kunna säga en hel del om dramaturgin, gestiken och de envisa försöken att övertala mig, så det närmar sig pekoralet – ja, när hon så trovärdigt låter stämman och orden drunkna i denna mjuka massa, då tror jag henne.
Och jag ger mig slutligen. Hon har av skapat ett personligt musikaliskt dokument av en integritet som få musiker uppnår. Lyssna bara på albumets bästa titel, ”Coolness”, så skrumpnar de flesta invändningar!
Nygammalt 2015
